Valkyria Revolution är hyfsad hack n' slash, en okej historierevision – men framför allt är det en djup besvikelse. Sega har visserligen varit noga med att kalla det för en avknoppning till briljanta Valkyria Chronicles och det ska vi vara glada för. Allt som det nio år gamla moderspelet gjorde fantastiskt gör det här tveksamt, dåligt eller inte alls.

Bara att jag nämner "hack n' slash" i första andetaget borde få varningsklockorna att ringa. Strategin i tur och ordning är väck och Valkyria Revolution känns istället som ännu en Dynasty Warriors-spinoff – fast mer lättviktig och mindre rolig. Trupper om fyra springer över fantasyfält och genom animestäder och möter kanonmat i form av soldater. Trots realtid är det märkligt trögt. Du springer fritt men tvingas vänta ett slag på att din (automatiserade) kombo ska laddas upp. Att väja för attacker och parera kan däremot göras utan förbehåll. Det är bra.

I specialattackerna skiner fortfarande turordningsarvet igenom men...

... Valkyria Revolution sker nästan alltid i realtid med hack n' slash-flärd.

Varför läser du det här? Köp Valkyria Chronicles Remastered istället.

Trekant tar dig till stridernas bästa del, specialattackerna. Här kan du kasta granater, skjuta raketer och nyttja en mineral, "ragnite", för att släppa lös elementkrafter. Just här får man faktiskt lite turordningsvibbar och det är en liten fröjd att fånga samtliga fiender i en perfekt cirkel av eld. Detta är dock en liten del och lejonparten går ut på att springa, hugga, vänta, repetera.

AI:n tappades förmodligen i golvet när den var liten och säkrast är att dela ut order eller själv ta kontroll över dina soldater. De olika personligheterna har också olika styrkor och medan en bär på klassiska granater har en annan rökgranater eller en särskild magi du vill åt just där och då.

Det krävs alltså ett visst mått av taktiskt tänk men det räcker ofta med att bara luta sig mot sin automatiska kombo, vilket är lika spännande som det låter. Du kan gömma dig bakom hörn och sandsäckar men detta är inte (som det var i Valkyria Chronicles) på liv och död. Bortom striderna kan du pimpa AI:n genom att omfördela prioriteringar, uppgradera vapen och, genom att mixa material, själv skapa dina uniformer. Inget tar dock bort stridernas monotona lättviktighet.

Många namn har en nordisk klang. Här har vi till exempel Amleth Grønkjær.

Mer fantasy och mindre historietolkning är dåliga nyheter.

På stillbild syns inte de plågsamt dåliga animationerna.

Lyckligtvis är striderna inte så dominerande som man kan tro. Många (många!) timmar handlar om mellansekvenser och om allt som sker kring kriget. Där Valkyria Chronicles var en modig och uppfriskande tolkning av andra världskriget utgår Revolution från imperialism och industrialism.

Det hela äger rum i fiktiva Europa men med ekon från verkligheten. Här finns Preutzenimperiet (Tyskland), Grecia (Grekland), Brenland (Storbritannien), och i övre delen av kartan anar vi ett land med huvudstaden Stolm. Många platser får vi aldrig besöka men jag uppskattar alltid fiktiva världar som är mer genomtänkta och mer utbredda än vad de behöver vara.

I händelsernas centrum finns lilla kungadömet Jutland och imperiet Ruzi vilket syftar på Ryssland, eller ännu hellre Sovjetunionen med tanke på hur många nationer det har svalt. Att berätta om det lilla som står upp mot det stora är alltid en tacksam fond och den här delen är skickligast utförd. Det är politiskt drama, mänskligt drama och fantasydrama. Fem barnhemsbarn och deras personliga vendetta driver en hel kontinent i krig och det är upp till oss att svara på frågan om det rör sig om hjältar eller, som de blev kända som senare, fem förrädare.

Det brister dock i både estetik och teknik. Detta nya universum känns inte alls lika eget som det från 2008. I Chronicles hade soldaterna faktiska uniformer, om än med ett lättsamma animeinslag. Här springer prinsessor omkring i prinsessklänningar. Det är coola skinnjackor och mycket hud. Det är mycket fulare än det nio år gamla originalet. Animationerna är ohyggliga och det livliga från originalet är utbytt mot stela dockor och laddningsskärmar i parti och minut.

Inte ens om jag skulle välja att bortse från Chronicles arv är Revolution mer än mediokert. Här finns hyfsade hack n' slash-strider, men det finns bättre alternativ. Det finns bitar av berättelsen som känns, även om estetiken och tekniken effektivt dödar stämningen.

Det finns bitar kvar av vad som gjorde Valkyria Chronicles till en kultklassiker – men det mesta är sönderslagna skärvor. Det är upp till dig om du vill skära dig eller vänta på Valkyria Chronicles IV.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps också till PS Vita (!) och Xbox One.