Min Arthur Morgan skjuter aldrig först.

Han sitter på en mörk strandkant, omgiven av tät grå dimma som bara trotsas av lägerelden intill. Han kokar lite kaffe, grillar en bit rådjur. Strax bakom det enkla tältet ligger en död man. Det var hans eld, hans lägerplats, och egentligen hade det inte behövt sluta så här. När Arthur såg ljusskenet i fjärran ville han bara ta en snabb titt men mannen blev snabbt aggressiv och drog sitt vapen. Man drar inte vapen mot min Arthur Morgan och överlever. Det är en regel jag satt upp för mig själv.

"Jag brukar inte leva mig in i spel på det här sättet"

Jag kommer på mig själv att skissa upp fler förhållningssätt. Som att aldrig återvända till kamraterna i Dutch van der Lindes gäng utan något litet byte. En päls, en guldklocka vars ägare gått ur tiden eller en bunt dollarsedlar. Jag tror att det är mitt sätt att hantera det enorma tvärsnitt av sent amerikanskt 1800-tal som är Red Dead Redemption 2. Utan begränsningar skulle jag dra till skogs och tillbringa en vecka i jakt på det perfekta ekorrskinnet.

Jag brukar inte leva mig in i spel på det här sättet. Inte ens när de erbjuder mig att finjustera varenda liten detalj. Men för varje timme i Morgans liv sjunker jag längre ner i hans välnötta boots. Skodon jag med omsorg valt ur butikens katalog, tillsammans med en mörkblå soldatskjorta, gula hängslen och en gubbkeps som skulle ha passat lika bra på Way out West som här på grässlätten. För att inte tala om mitt skägg: så långt ifrån trailer-Arthurs slätrakade anlete man kan komma. Det krävs en insats för att bli så lurvig. Vanlig rakbladsvägran räcker bara till en viss längd, sedan måste tillväxten masseras fram med en särskild hårtonic du köper av närmsta handlare. Minst tio minuters galoppfärd bort.

Mannen från vildmarken.

Mannen från trailern.

Min Morgan ser därför ut att vara något av en skogsman. Han hör hemma i vildmarken, på jakt efter nästa byte, utan att egentligen njuta särskilt mycket av uppgiften. Det är något som behöver göras ibland för att förse kompanjonerna med kött. Skinnen donerar jag för en extra slant till den gemensamma kassan eller för att kunna uppgradera väskan som ska rymma allt från plockade örter till tobak, ligament och såklart ett par flaskor sprit. Och favoriten: inlagda persikor som jag slafsar i mig direkt från burken som en karlakarl. För äta bör man, annars dör man snabbare. Arthurs ämnesomsättning måste underhållas för att han inte ska få törnar på återhämtningen men äter han för mycket blir han tjock, vilket påverkar uthålligheten negativt. Men även när jag upptäckte att min kropp betecknades som “gravt underviktig” var konsekvensen av undernäringen marginell.

Hälsa och uthållighet

Du har tre kärnvärden att ta hänsyn till vad gäller hälsa, uthållighet och Dead Eye. Dessa har en yttre mätare som laddas upp automatiskt, och dräneras om du springer eller tar skada. Om mätaren når nollpunkten börjar istället kärnan minska, och om exempelvis hälsan når noll dör du. Fulla kärnor laddar mätarna snabbare och de fylls med hjälp av mat, kaffe, cigarrer, sprit och olika tonics. Även din häst har kärnor, en för uthållighet och en för hälsa, och de är markerade med små hovar.

Badar gör jag bara när madammen Mrs Grimshaw tvingar ner mig i regntunnan bredvid sin sovplats. Kliver jag in i lägret täckt av lera kommer hon där med bestämda steg och en uppsyn lika allvarlig som hennes frisyr är volumniös. Och visst känner jag mig lite fin direkt efter med en skvätt pomada i håret, men livet som laglös ger inte plats för mer avancerad tvagning än att vada igenom en bäck. Trots detta kan vi, Arthur och jag, inte tänka oss något annat leverne. Synd bara att det inte finns plats för stråtrövare i den breda massans syn på det här med "civilisation". Dessa motpoler blir spelets röda tråd.

Du muckar inte med Mrs Grimshaw.

Medan Red Dead Redemption drog sitt berättande ur den inre konflikten hos John Marston, som inte ville något annat än slutföra sina uppgifter och slå sig till ro med sin fru och son, handlar uppföljaren om den dysfunktionella familj som är ett rånargäng på sisådär 20 personer. Och kollisionskursen med ett allt modernare samhälle under 1800-talets sista år. Trots att Arthur Morgan är mer välskriven än många andra huvudpersoner tar han gärna ett kliv tillbaka för att låta andra karaktärer driva historien framåt. Han är grovjobbaren som ser till att gruppen mår bra, oavsett om det gäller att försvara den mot rivaliserande gäng, råna ett tåg eller uppfylla små önskningar.

Och allt sker i ett närmast meditativt lågt tempo. Varje person du slår följe med får bre ut sig och ta plats vilket gör att tystnaden efter ett samtal känns naturlig. Båda har uttömt det aktuella ämnet och då återstår bara sällskaplig ritt. Tonen är också vriden åt det allvarliga hållet, mer ödesmättad än i det förra spelet där karaktärer som Seth Briars ibland kändes som rena karikatyrer.

Dutch van der Linde, gängets frälsare.

Med fokus på människorna och deras markant olika personligheter blir lägret en naturlig och central del i spelet. Det är där, bland de slitna hästvagnarna, lägereldarna och kokkärlen du kan fylla på matförråden hos slokmustaschprydda Pearson, som mer än gärna skryter om sin tid i flottan, trots att hans rondör vittnar om att det var länge sedan. Eller plocka på dig en tonic som ger dig den där extra kicken du behöver när fienderna räknas i tiotal. Glöm heller inte den sociala biten, oavsett om du väljer att vara den dryga typen varje gång du hälsar på någon eller som jag, den trevliga. Eller så står du bara lite lagom och lyssnar på de andras käbbel och kärleksgnabb.

Hur är din moral?

Moralsystemet genomsyrar det mesta du gör utanför uppdragen som involverar människor. Hjälp en kvinna som ramlat av sin häst – Ding! Fånga rymmande fångar – Ding! Eller skjut inte folk i ansiktet så fort du får lust – Ding! Detta påverkar hur du bemöts av till exempel butiksägare och folk på gatan. Hur du väljer att spela din Arthur Morgan är såklart helt upp till dig.

Du kan uppgradera olika delar av lägret med hjälp av de pengar du donerar så att det får ett större utbud av mediciner, konserver, ammunition, med mera. Andra saker, som bättre lägerplatser till alla, bidrar till trevligare stämning. Men om du vill att Arthur ska vara ett rövhål skiter du såklart i det och lägger slantarna på en jakttrofé över din egen sovplats.

"Spelet golvar mig som en hovspark i mellangärdet"

Det anmärkningsvärda är hur levande lägret känns. Jag stöter ytterst sällan på loopande dialoger eller karaktärer som står och gör samma syssla om och om igen, utan det sker alltid något nytt. Inte ens den fulla pastorn, som försöker bikta sin ångest för Morgan var och varannan gång de möts, upprepar sig. Det är så talande för den helt bisarra detaljrikedomen i världen, och det återspeglas i allt från de små klövspåren i gyttjan till de stora ögonblicken då spelet golvar mig som en hovspark i mellangärdet. Jag skrattade åt kollegan Jocke som inte ville något hellre än att långsamt rida igenom snödrivor och insupa världen. Och så sitter jag och gör precis det.

Trots att jag tillbringat mer än en vecka i Red Dead Redemption 2 när den här texten publiceras måste jag ibland stanna upp och bara förundras över hur vackert spelet är. Och det händer i såväl outforskade områden, som visar upp en helt ny sorts miljö, som på stäppen jag ridit över otaliga gånger. Kanske är det solens morgonstrålar som ersätter nattens bleka enkelhet med färgprakt, eller en tät dimma som omsluter allt förutom de mjuka ljuskällorna. När blev jag killen som långsamt rider genom en skogsdunge bara för att ljuset är så förbannat vackert? Som uppskattar att med en knapptryckning kunna aktivera cinematic mode och bara kan luta mig tillbaka medan hästen själv hittar till riktmärket på kartan? Men – var uppmärksam när du väl nått destinationen.

Krönikor kommer skrivas om Red Dead Redemption 2:s hästanimationer. Det skavanklösa flexandet av muskler, de sömlösa övergångarna från en rörelse till en annan. Hur det stackars djuret stretar mot den bitande vinden med frostiga hovskägg eller hänger med huvudet efter det senaste mötet med prisjägare. Betala era böter kids, annars kan de lurpassa i nästa dalgång och de räds inte att skjuta ihjäl din häst för att stoppa din flykt. Om du inte har hästmedicin på dig finns det risk att din trogna springare dör. Efter att ha levlat upp er relation i timmar, valt ut en fin sadel och stigbyglar, är det en förlust som faktiskt känns.

Jakten på en bra häst känns som ett spel i sig. Visst, du kan sticka till ett stall och köpa en – men hur cowboy är det? Nej, fram med lassot och försök fånga dig en redig hingst bland de vildhästflockar som travar runt på nejderna. Med repet stadigt runt halsen måste du försöka lugna den innan du kan hoppa på och med rappa balanskorrigeringar på det vildsinta djurets rygg har du snart tämjt dig en ny pålle. Den springare du sätter din sadel på är din primära och överöser du den med klappar (”Good boy!”), sockerbitar och äpplen har ni snart en riktigt fin relation som bland annat gör att den kommer när du visslar på den även på längre avstånd. Sen får du hoppas att du inte har en kamrat som Jocke som lyckas slarva bort hästen vid ett temporärt läger. Då får du vackert knata hem eller sno någon annans (lasso fungerar också på människor), helt fri fast travel var inte uppfunnen på 1800-talet.

På samma sätt som du kan sänka tiotals timmar på att fånga, smycka och kränga hästar är världen fullmatad med lockelser utöver berättelsen om Van der Linde-gängets öde. Du kan hänge dig åt jakt, i allt från att spåra djuret, lägga ut beten och avliva dem på bästa sätt så att inte pälsen skadas. Det finns allt från enkla gnagare till legendariska djur att fälla och de ger både inkomster och mat.

Calles fem speltips!

  • Strunta i kartan och den föreslagna vägen – rid på känsla mot målet och upplev världen utan pekpinnar

  • Spara perfekta pälsbitar på lämplig plats i lägret så att du kan fixa snygga kläder senare - alla vill ha en redig bävermössa

  • Vapen kan ha olika sorters ammo, med lite olika egenskaper – använd den som passar dig bäst. Värt några dollar extra!

  • Använd slo-mo-funktionen Dead Eye mycket – den hjälper att beta av striderna fort, och förmågan levlar upp

  • Investera i uppgraderingar till dina vapen, det kostar inte många dollar

Eller så kan du hjälpa små byhålors sheriffer att fånga (andra) efterlysta banditer, och medan detta var hyfsat enformigt i förra spelet är variationen betydligt större nu. Ett bevis på alla utvecklingstimmar Rockstar har öst på det här spelet, med allt från särskilda mekaniker till röstskådespelare som i princip alla håller en högre klass än annat annat. Skulle du råka på en brottsling som inte fått sin nuna förevigad på ett stycke papper, kan du släpa den till närmaste finka. Lagens väktare tar tacksamt emot alla kriminella du råkar stöta på, och belönar dig med dollar och lite moral. Förutom när de en gång buggade ur och själva stod obehagligt stilla i sina fängelseburar en trappa ner. För trots förseningar och åratal av utveckling finns det gånger då koden halkar snett, placerar föremål på fel ställe eller inte renderar dem alls. Detta är dock ett minimalt problem, tillfällen räknade på en hands fingrar kontra mina otaliga speltimmar som inte får plats på alla mina fingrar och tår tillsammans. Multiplicerat med två.

"Ett bevis på alla utvecklingstimmar Rockstar har öst på det här spelet"

Det jag verkligen uppskattar är att Rockstar trots den otroliga nivån på alla bisysslor inte trycker upp dem i ansiktet på dig. Kartan är inte strösslad med diverse ikoner med allt du kan göra. Istället förklaras det ett par gånger genom storyn och sedan är det upp till dig att grotta ner dig, om du så önskar. För att inte tala om alla slumpmässiga möten längs vägen du färdas på. Vissa är mer rakt på sak, fångar i randiga dräkter som bönar om att du ska skjuta loss fångkulan de är fjättrade vid, medan andra kan vara en herre som sitter och täljer vid en sten. Även om det senare råkade eskalera till någon form av vittnesjonglering, för ser folk ett brott kan du ge dig tusan på att de springer iväg och anmäler det till närmsta myndighet. Såvida du inte rider efter och hotar personen till tystnad, vilket fungerar ibland men vissa gånger besvaras med en pipmynning mot ditt ansikte. Då får man helt enkelt lösa det på andra sätt.

Även storyn, spelets ryggrad, hanteras på samma varsamt effektiva sätt. Det finns aldrig mer än två, tre indikatorer på var du hittar nästa bit av berättelsen. Och det andra spel delar upp i tydliga huvud- och sidouppdrag är i Red Dead Redemption 2 ihopvävt till en enhetlig och lång berättelse mot slutmålet. Som är att tjäna så mycket pengar så att gänget kan försvinna ut i vildmarken och fortsätta leva det fria liv de alltid haft. Därför har Rockstar fog för att göra berättelsen så omfattande. Men den känns aldrig betungande, trots att jag upplevt den på ett så okonventionellt och komprimerat sätt.

Saker som detta, tillsammans med djurlivets ständiga rörelse i periferin, gör världen så pulserande och vidsträckt. Trots att det i teorin går att galoppera igenom landskapet på en halvtimme känns det som vad som helst kan hända bakom nästa krök. Illusionen bryts inte av att du kan rida från en distinkt miljö till en annan på några minuter. Det är sällan du tar den rakaste vägen, det finns alltid små stickspår som lockar. Och du kommer att rida mycket så passa på att njuta av livet på hästryggen, och försök se det som något annat än en transportsträcka. Att pricka en liten skuttande kanin med pilbåge i full galopp är mer belönande än det borde vara.

Ibland måste jag bara stanna upp farten, skritta långsamt framåt och förundras över hur mycket Rockstar lyckats höja nivån, ännu en gång. Den kittlande vetskapen om att nästa möte, oavsett om det är ännu en tirad från Dutch om hur deras levnadssätt överträffar den stelbenta civilisationens, eller en alltför uppstudsig gubbe på en mörk och dimmig strand, gör Red Dead Redemption 2 till det där spelet du kommer att ligga och tänka på när du ska sova. Längta efter när livets måsten tvingar isär dig och din Arthur Morgan. Men han väntar på dig där vid lägerelden, redo att hålla kvar vid det vilda i västern, om så bara för en kort stund till.

Fotnot: Spelat på PS4 Pro. Red Dead Redemption 2 släpps till den och Xbox One den 26 oktober.

Red Dead Redemption 2
5
Mästerligt
+
Du har aldrig klivit in i en vackrare och mer livfull värld
+
Hästanimationerna är värda ett eget plus
+
En berättelse som kommer att uppsluka dig. Tro oss.
+
Gänget. Ditt gäng. Sicket gäng!
+
Detaljrikedomen är bedövande
-
Striderna är och förblir Rockstars svaghet men detta är ett spel som handlar om så mycket mer än pangpang
Det här betyder betygen på FZ