Rymden är oändlig, och så även dess möjligheter. Det är i alla fall vad folk säger. Där ute bland stjärnorna väntar svävande maneter med telepatiska förmågor på att få döda dig, brukar jag kontra med. I alla fall efter att ha spelat Age of Wonders: Planetfall, som skickar ut den gamla fantasyserien för att kolonisera okända världar i en galax långt borta.

Jag har alltid föredragit science fiction framför fantasy, av alla möjliga skäl. Däremot är jag mer förtjust i Master of Magic än Master of Orion. Det senare släpptes redan 1993, och året därpå gav Microprose även ut dess fantasykusin. Master of Magic var som en blandning av Civilization och Heroes of Might and Magic, och det var ett helt enastående spel.

"Imperiebyggande och taktiska strider är ett koncept jag aldrig riktigt tycks tröttna på"

Eftersom det aldrig fick någon uppföljare blev jag väldigt exalterad när Age of Wonders gjorde entré i slutet av 90-talet. Spelet tog grundkonceptet i Master of Magic och gjorde något eget med det. Dess blandning av imperiebyggande och taktiska strider är ett koncept jag aldrig riktigt tycks tröttna på. Nu får vi se en liknande utveckling som Master of Orion en gång hade, fast tvärtom. Där den serien började i rymden och sedan landade i ett sagoland, så tar nu Age of Wonders: Planetfall med sig sina fantasyrötter ut i världsrymden.

I grund och botten behåller Planetfall fortfarande sin fantasykärna även ute bland stjärnorna. Visserligen får vi inga eldsprutande drakar, men väl laserskjutande rymdmonster. De sex olika fraktionerna har också igenkännbara drag. Dvar är en dvärgliknande ras som satsar hårt på tjockt pansar och försvarstekniker, Assembly är i princip necromancer-falangen, fast i cyborg-form, och Kir’Ko är insekter som är bra på att föröka sig och spotta frätande syra.

Det görs dock mer med fraktionerna än så. Amazonerna, till exempel, är inte bara den där typiska alv-fraktionen som skjuter pilbåge och tjatar om skogen hela tiden. De sysslar också med genteknik, både för att stärka sig själva och för att bygga stora skräcködlor att rida på. Jag gillar också den extra onda Syndicate-fraktionen – en grupp makthungriga stollar som gillar att sabotera för andra, inte minst genom att sprida egenhändigt framtagna rymdvirus.

"Planetfall har samma fokus på äventyrande som föregångaren, Age of Wonders 3"

För den som spelat Age of Wonders tidigare så kommer nog Planetfall att vara ganska enkelt att komma in i. I grund och botten handlar det fortfarande om att bygga ut sitt territorium, och lägga sina svettiga labbar på de bästa landområdena. Utöver det så har du hjältekaraktärer som du utrustar med vapen och annan utrustning, samt enheter av olika slag. Planetfall har samma fokus på äventyrande som föregångaren, Age of Wonders 3, med sidouppdrag och byggnader att upptäcka och utforska. Ofta är det vettigt att hålla sig relativt väl med sina grannar, så att du kan äventyra på kartan i lugn och ro. Så mycket lugn och ro det nu finns på en planet full med monster och märkliga naturfenomen att övervinna.

Striderna känns lite mer Xcom-influerade än i föregångaren. I alla fall som jag minns det. Skydd är väldigt viktigt, även för närstridsfokuserade enheter. Som sig bör finns det gott om fiender med attacker som är sjukt enerverande att möta. De kan ge dina enheter panik, slå ner dem så att de inte kan röra sig eller skjuta nästa omgång, och liknande jävelskap. Det gäller att använda sina egna styrkor och förmågor på ett effektivt sätt för att kontra det.
Apropå förmågor så är forskningen uppdelad i två träd – ett för civila framsteg och ett för militära. Detta gör att du inte måste välja mellan det ena eller det andra, utan kan utveckla din lilla koloni på flera fronter samtidigt. Du kan förstås fortfarande inte forska fram allt, och måste som vanligt göra avvägningar, men jag gillar att du både skaffa fler civila byggnader och låsa upp fler militära enheter utan att behöva vänta tills skägget blir kritvitt. För att öka på forskning, produktion eller inkomst så kan du också välja specifika fokus för varje nytt område du erövrar.

Dina enheter gör olika sorters skada (alla fraktioner har sina egna preferenser), och har olika förmågor för att buffa allierade eller skada fienden. De kan göra allt från att sätta upp kanontorn, till att läka allierade eller charma fiender så att de slåss för din sida ett tag. Du kan också låsa upp så kallade ”operationer”, som bland annat innebär att du kan skjuta en stor laser från skyn - rakt ner i skallen på någon särskilt jobbig fiende. Med rätt blandning av operationer och förmågor går det att lamslå fienden innan de förstår vad som hänt. Striderna må vara lite stela rent visuellt, men mekaniskt finns det mycket att leka med.

Kampanjen är uppdelad i kapitel som följer olika hjältar från olika fraktioner. Ofta är den mer fokuserad på äventyrande än på att bygga stora imperier, logiskt nog. Annars hade varje kapitel tagit ännu längre tid att klara. Vill man däremot spela långa matcher på stora kartor så går det som vanligt fint att starta ett eget scenario och anpassa det som du vill.

"Både familjärt och främmande på samma gång"

Age of Wonders: Planetfall är både familjärt och främmande på samma gång. Grundkonceptet är intakt, men det känns definitivt som om jag rest till en helt annan planet än den som grundserien utspelar sig på. Bara att lära sig de olika fraktionernas egenheter lär ta gott om tid. Precis som i liknande spel, från Master of Magic till Heroes of Might and Magic, så känns det ibland som att man fastnar i en loop där man rensar kartan från samma monster om och om igen, men ändå har jag fortfarande inte tröttnat. Oavsett om man föredrar fantasy eller science fiction så är Planetfall ett underhållande och gediget sidospår till en numera klassisk spelserie.