Knack, knack. Vem där...? Definitivt inte Knack. När en ny konsol lanseras är det närmast ett krav på färgglada plattformsäventyr. Det är sedan Nintendogammalt. PS4 hade Knack, regisserat av självaste Mark Cerny. Enkelt uttryckt: han är bättre på att designa konsoler än plattformsspel.

Playstation 5 vägrar en knackig start, och ger oss inte mindre än två plattformare som skiner starkt, men på helt på olika vis. Dels har vi inbyggda PS5-spelet Astro's Playroom som gör att vi förlorar oss i Dualsense-kontrollen. När förälskelsens rus väl lagt sig tar Sackboy vid med budskapet att det alltid finns plats för välsmorda plattformsäventyr av den gamla skolan. Säckpågens Big Adventure gör till en början ett litet avtryck men växer sig snabbt större.

Förbluffande stort, törs jag påstå. Sackboy: A Big Adventure är inte gjort av Littlebigplanet-fabriken Media Molecule. Precis som i Littlebigplanet 3-fallet är det Sumo-gänget som kliver in.

Det gäller att ha tygtungan rätt i säckmun.

Spelkostymer fnyser jag vanligen åt. Det finns dock inget vanligt med Sackboys garderob.

Spela fyra, spela två, men vad du än gör: spela inte ensam.

Bumerangen är kraftfull. Det visste redan Svenne och Lotta.

De gör det med nya perspektiv och tyngdpunkten vid sin egen kreativitet snarare än spelarens. Det är två skillnader som gör att Sackboy står stolt som releasetitel till PS5 bredvid både Demon's Souls och Spider-Man: Miles Morales. Littlebigplanets grej var att inspirera oss till att bygga plattformsspel. Sackboy nöjer sig med att spela huvudrollen i en plattformare.

"De söta och oförargliga banorna blir salta och förbannade"

Av toppklass, ska tilläggas. Förutom att ta klivet från 2d till 3d har Sackboy till sist fått precisa kontroller som borde vara ett måste i genren. Den första, tja, halvtimmen gläder jag mig åt detta och njuter av det silkeslena flytet bland kartonger, blommor och indiesvängig musik. Däremot känns banorna lite trista och sega. De knallar på i sakta mak och det händer inte mycket.

Sedan händer ungefär allt. Sackboy: A Big Adventure gör en U-sväng och de söta och oförargliga banorna blir salta och förbannade. Vi svingar oss över hålor och tajmar tidvatten för att inte drunkna. En bana är i princip ett framrusande tåg som aldrig stannar men som ständigt far förbi plattformar med prisbubblor som både låser upp nya banor och kostymer. (Det senare ska inte underskattas för självklart vill jag att min Sackboy ska vara en tiger, Rödluvan, pirat, piñata, yeti, punkrockare och en freakin' Elvis-kopia. A Big Adventure har stil. Våga aldrig säga annat.)

På en bana vallar vi får. Vi letar nycklar och drar i plattformar så att den andre kan studsa mot nya skatter. En rutschkana är lika hisnande som hiskelig. Genom att kliva i kletig honung kan våra små säckfötter klistra sig fast vid väggar som leder till, japp, fler bubblor och faror.

Jag säger "vi" och "oss" då äventyret är gjort för flera spelare. Ett arv som definitivt består från LBP-dagarna. Om du redan tjuvkikat på betyget och planerar att spela det ensam kan du med fördel dra bort ett poäng, då det är en klar nackdel att spela ensam. Banorna far liksom åt olika håll undan för undan och halva glädjen är att hjälpa varandra till nya höjder och dela på bördan. Den andra halvan är förstås att vinna över sina medspelare och få fler poäng.

Dualsense-kontrollen har (med rätta) fått mycket beröm och fortsätter skina här. LBP-spelen har alltid handlat om material, och här får vi känslan av att glida över trä och tumla mot metall. Mest här och nu-känsla får jag av Sackboys dödsskrik som bryter ur kontrollen. Mardrömsmaterial.

Du behöver inte lida pin för att vara fin.

Banorna är visuella smällkarameller.

Bubblor ger poäng. Poäng ger ära. Ära ger en skön känsla i magen.

Rödluvan har hamnat i en annan saga.

På egna säckben blir det ungefär sådär knallande som de första banorna är. Värt att nämna är därför att flerspelarläget online patchas in senare i år. Sackboy låter dig inte hålla avstånd. Än.

"Lätt att missa när vi hungrar efter nästa stora grej"

Med flera blir det också extra utmanande med sönderfallande plattformar och krav på att vara lyhörd. Även om det kan vara rejält utmanande stötvis lyckas spelet ändå greja balansgången med att vara kul för hela familjen samtidigt som det gärna slår undan dina säckben. Generösa checkpoints gör att mungiporna sällan pekar neråt särskilt länge.

Som nextgen-ambassadör är Sackboy: A Big Adventure på sätt och vis ett misslyckande. Det mesta det gör har andra gjort förut. Samtidigt är spelet ett vackert löfte. Bara för att vi välkomnar en ny konsolgeneration med ny potential innebär inte det att det gamla slutar glänsa. Sackboy är lätt att missa när vi hungrar efter nästa stora grej. Din förlust, i så fall.

Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen. Sackboy: A Big Adventure är även släppt till PS4.