The Division är inte spelet du vill att det ska vara. Men det är okej.

Jag skyller faktiskt allt på New York. Den där staden som finns med i oräkneliga filmer, tv-serier, spel och böcker och trots att jag bara spenderat åtta tråkiga transfertimmar på en av flygplatserna känns det som om jag varit där. Åkt gul taxibil och strosat bland låghus överskuggade av en horisont med skyskrapor. Trots att det tjatas om nedskalad grafik råder det ingen tvekan om att det är Manhattan vi befinner oss på och jag tror helt ärligt att det ligger Massive Entertainment i fatet.

Ser något verklighetstroget ut förväntar sig min hjärna att det är verklighetstroget. Människor flyr vid första skottet i en eldstrid, bildäck och fönster exploderar av kulornas framfart. Men när en fiende springer mot mig med ett baseballträ, iförd endast jeans, en huvtröja och ett gäng okvädesord krävs det minst ett tiotal skott i bröstregionen för att han ska falla död till marken. Och då är jag ändå ett par nivåer över honom.

En overklig verklighet

Om du ska kunna lira #Tom Clancy's The Division får du helt enkelt skrota idén om att det försöker simulera verkligheten mer än till utseendet. Annars blir du bara besviken. Det är först när jag efter tre timmars spelande får prata med designern Magnus Jansén som poletten trillar ner ordentligt. Han pratar om hur de fått inspiration från 00-talets onlinerollspelsboom och hur deras stabila serverteknologi från World in Conflict öppnade nya designmöjligheter. The Division är mer likt Destiny än de första Ghost Recon-spelen.

Det borde ha varit uppenbart redan från första början. När jag tittar tillbaka på den där första trailern med de ögonen är det svårt att se hur någon kunde tro något annat. Vi ser mängder med olika färdigheter, vapen med olika statistik och ett lootsystem i en intressant pvp-miljö. Nu har förvisso många av dagens shooters också doppat tårna i det där med förmågor och vapenmodifikationer, men i The Division kommer jakten på bättre utrustning och buffade skills vara en central drivkraft. Låt preppern i dig kliva fram i dagsljuset.

Är det här Skyddsrum 341?

Jansén må hävda att spelet kommer att vara kul att lira själv men jag har svårt att tro att uppdragen på New Yorks gator lockar i längden. Visst, det är väldigt mäktigt att kliva in på Madison Square Garden (som förvandlats till ett tillfälligt sjukhus) men jag såg inga övertygande bevis på att dina uppgifter kommer att vara mer kreativa än “gå dit, skjut fienderna, kom tillbaka”. Jag ser det som uppvärmning inför Darkzones.

Det är där du kommer kunna hitta den allra bästa utrustningen, till priset av tuffare motstånd från de datorstyrda gängen men framförallt andra spelare. För att ta dig därirån med det göttigaste vapnet måste du begära helikopterhämtning och under tiden är du en öppen måltavla. Alla i området får nämligen reda på vad som sker och kan välja att utnyttja situationen på olika sätt. Snällisar lånar en krok på helikopterlinan för att föra ut sina egna prylar medan de med ett gapande karmahål skjuter dig i ryggen.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse