Stridsflyg blir inte mycket bättre än så här!

Mustanger, vårtsvin och bålgetingar i all ära - nu har äntligen den stora amerikanska ikonen kommit till den främsta av stridsflygssimulatorer. DCS: F-14 Tomcat alltså, en modul byggd av delvis svenska Heatblur och baserad på planet som Top Gun och Tom Cruise gjorde till något av en reklamfilm för amerikanska flottan. Om det varit värt väntan? Om!

Kärran hade egentligen inte behövt någon popularitetsboost från den blivande scientologen. Den har gott om högintressanta egenskaper som får den att sticka ut från syskonen i "tonårsserien" (F-15, F-16 och F/A-18). Dessa plan tänktes fram i skarven mellan 60- och 70-tal, och lanserades från 1974 och framåt. Tomcaten var först ut, och är också det plan som har flest rötter kvar i gammal teknologisk mylla.

Tomcatens instrument är en mix av gammalt och nytt.

Till exklusiviteterna hör justerbara vingar, som sveps framåt för ökad bärkraft i låg hastighet och bakåt för bättre högfartsegenskaper. En annan är radarn AN/AWG-9 som låter dig följa ett 20-tal mål och avfyra robotar mot upp till sex fientliga flygplan samtidigt. Om inte unikt så åtminstone högst ovanligt i mitten av 70-talet. Vilket leder direk till nästa säljargument – AIM-54 Phoenix, en jaktrobot med kapacitet att skjuta ner fiendeplan på 15-20 mils avstånd.

Under Tomcatens tre decennier i USA-flottans tjänst uppgick antalet avfyrade Phoenix-robotar till... två. Båda missade. Således, en robot sprängfylld (häpp!) med ouppfylld potential för alla oss skrivbordspiloter, som tacksamt tar emot möjligheten att förverkliga robotens potential. Vilket är ungefär det första jag ger mig i kast med när jag läst in mig på hur den avfyras.

"Target, 25 miles" säger rösten från baksätet. Phoenixen behöver ett par minuters uppvärmning, men förutseende nog har jag den redan igång. Jag växlar till air-to-air-läget på HUD:en och går igenom vapenvalen. "EEEEEEEEE!" surrar Sidewinderns sökljud kort när jag bläddrar förbi. Jag fortsätter tills det står "PH" som aktivt vapen på rutan, osäkrar avtryckaren så att krysset över bokstäverna försvinner. "Target, 15 miles". Kramar avtryckaren – inget händer. En sekund… två... Nu! Planet kränger till när fästanordningen släpper greppet om nära ett halvt ton missil. Fyra meter metallcylinder faller fritt ett långt ögonblick (för att inte bränna sönder underredet – en erfarenhet som kostade US Navy ett plan). Raketmotorn hostar igång och den sticker iväg. Ögonen växlar mellan HUD:en och MiG-21:an på tv-displayen, och snart belönas de med en rökpuff på den grönskimrande skärmen. "Splash!" fastslår rösten, och en amerikansk Phoenix har äntligen fått göra sitt jobb.

... eller var Iran först..?

Under 70-talet var USA alleriade med shahen av Iran, och man försåg landet med ett antal F-14-plan och ett par hundra Phoenix-robotar. Men 1979 utbröt den iranska revolutionen och den föga USA-vänliga Khomeini tog makten i landet. Året därpå bröt kriget mellan Iran och Irak ut, en mångårig konflikt som Tomcaten användes i. Det finns uppgifter från iranska piloter om att Phoenix framgångsrikt sköt ner ett antal irakiska plan, men det saknas officiella bekräftelser på detta.

F-14 är det enda plan där Phoenix användes, och eftersom USA pensionerade flygplansserien 2006 finns inga uppgifter om roboten någonsin skjutit ner något fientligt plan.

RIO, eller radar intercept officer, är flygvärldens svar på back-seat drivers, minus skitviktigheten. F-14 hade, liksom många andra plan av denna tid, mycket spännande ny teknik så här i datorerans barndom, men användarvänligheten var... well, diskutabel. Så en RIO behövdes för att inte ställa omänskliga krav på piloten. Tre av de fyra "tonårsplanen" finns i tvåsitsmodeller (F-15 och F/A-18 finns i båda utförandena, F-14 enbart för två), medan nyare stridsflygplan som JAS-39 Gripen ofta är ensitsiga. I fallet F-14 sköter baksätesföraren radar, kommunikation, navigering, håller koll på vänner och fiender, preparerar bomber, blåser iväg Phoenix-robotar, avfyrar raketstolarna (var snäll mot henom!), med mera.

"Välkommen till nya jobbet, RIO! Är du käck och lär dig allt här lite kvickt så vi slipper bli nerskjutna, tack."

Här ställer RIO in parametrar för bomber, och har även möjlighet att avfyra jaktrobotar.

Datorer uppfanns före ordet "Användarvänlighet".

Att kliva ner i baksätet känns som att springa in i en vägg. För oss noviser snuddar komplexiteten vid det obegripliga, och jag inser att det kommer krävas ett antal timmars manualstudier och tutorialtittande för att kunna bistå piloten med annat än sällskap. Här har Heatblur tänkt till: man har byggt en AI vid namn Jester som sköter rollen som RIO när mänskliga kandidater saknas (eller inte önskas). Om du vill köra baksätet ensam finns Iceman, en pilot-AI som tyvärr bara sköter det mest fundamentala. Typ, hålla fart och kurs, inte krascha. Så RIO-aspiranter får snällt leta upp en pilotkompis av kött och blod.

"Modulen är smärtsamt vacker och sprängfylld med charmiga detaljer"

Eftersom jag inte lärt mig RIO:s alla uppgifter, eller för den delen flugit baksäte i en F-14, kan jag inte säga hur verklighetstroget Jester gör sitt jobb. Men han ser åtminstone till att du får upp saker på radarn utan att du behöver blanda dig i. Vilket du för övrigt enkelt kan göra: tryck upp ett innehållskänsligt kommandohjul på skärmen för att beordra eller begära saker som radarinställningar, fiendespaning och riktning till hemmabasen. Om du flyger med VR eller TrackIR (och det vill du!) är gränssnittet smått genialt: ett knapptryck (default A) för att få upp hjulet, välj alternativ med huvudvridning och släpp knappen för att aktivera, eller centrera först för att avbryta. Blir inte enklare än så.

Kulturkuriosa

Heatblur har tryckt in en god skvätt humor och Top Gun-referenser. Jasper dissar dåliga landningar, drar ur sig en del lustigheter vid valda tillfällen och AI-piloten heter Iceman.

En site skrev att om man skapar ett uppdrag med Northrop F-5 som motståndare och målar dessa svarta så kallas de MiG-28. En läcker referens, om det stämmer.

Heatblur har återskapat Tomcaten och dess egenheter ner på atomnivå. Modulen är smärtsamt vacker (om du har dator nog – den är rätt tungdriven) och sprängfylld med charmiga detaljer. Som cockpitens instrument, skavda av många års användning. Jag tycker faktiskt de kunde ha låtit funktion gå före form, för vissa reglage är svårlästa både på skärm och i VR. Men det känns ändå bättre än i deras (eller Leathernecks, där flera från Heatblur bidrog) modulen, AJS-37 Viggen, där vissa reglage var direkt oläsliga.

Mätaren med vita remsan upptill är AoA, som indikerar hur nära överstegring planet är. Håll den på 15 vid landning.

Men studions kanske främsta insats ligger i hur Tomcaten känns och fungerar. De har gjort en helt enastående flygmodell, där man riktigt känner hur den flyter fram genom luftmassan. Det blir hur tydligt som helst i en tutorial för att landa på hangarfartyg. Stora färgade rutor i skyn visar flygvägen, när jag svänger syns det hur centrifugalkraften bokstavligt talat trycker kärran utåt innan aerodynamiken får grepp om den.

"Cockpiten skallrar något mindre, men låter fortfarande som en gammal Volvo 240 på grusväg"

När USS Stennis fångstvajrar närmar sig i stadigt minskande fart blir Tomcaten vinglig. Nosen börjar kränga och vingarna tippa, först försiktigt, sen mer och mer som ett fallande höstlöv. Aningen mer gas, små justeringar med spak och roder – cockpiten skallrar något mindre, men låter fortfarande som en gammal Volvo 240 på grusväg. Den ger audiella signaler som vältränade pilotöron kan använda som komplement till angle of attack-mätaren. Själv har jag ögonen naglade på den, gör vad jag kan för att hålla den kring värdet 15 – den rekommenderade avvägningen mellan hastighet och anfallsvinkel. Ett klart pålitligare sätt att landa än att memorera stall-hastigheter och gissa siffrorna på den plottriga hastighetsmätaren. Långtifrån alla landningsförsök slutar med att kroken greppar tredje vajern, om den överhuvudtaget greppar någon alls. Men känslan i planet, kontrollerna och utmaningen gör varje nytt försök till ett nöje.

Tomcaten känns långt mindre modern än sina samtida släktingar. Där F/A-18 och de andra logiskt nog visar väsentlig info om kurs, fart, höjd och vertikala förändringar direkt i HUD:en, saknar F-14 en konsekvent linje för detta. I vissa lägen visas sån info, i andra inte. Som vid luftstrid med tv-kameran på displayen: då försvinner alla digitala kompasser, du får snällt vända blicken till de gamla varianterna till höger. Det ställer stora krav på dig som pilot, men dessbättre är det faktiskt ett nöje att nöta in dessa kunskaper, antingen via trial and error eller genom att läsa och lära av andra. Känna hur man steg för steg börjar behärska något man aldrig kommer vara i närheten av i verkliga livet.

Åldern märks på fler områden. F-14 är ett plan av den gamla skolan, med fysiska kopplingar mellan å ena sidan kontrollytorna och å andra sidan spak och roderpedaler. Både F-16 och F/A-18 har den modernare fly-by-wire-tekniken, där det piloten gör med kontrollerna tolkas av elektroniska sensorer, varpå en dator ger order till kontrollytorna. Det öppnar för idiotsäkring, att tillverkarna lägger in gränser för hur mycket, säg, ett höjdroder maximalt kan röras på en viss tid. Därmed kan ingenjörerna göra det fysiskt omöjligt för piloten att utsätta planet för situationer som kan resultera i spinn eller haveri. Tomcaten har inga såna spärrar, det är pilotens kunskap och lyhördhet som avgör om den stallar, hamnar i spinn eller bryts sönder av för hög belastning. Som sagt, lär dig lyssna på oljuden från cockpiten, det är ungefär så nära ett substitut till force feedback-matad flygoverall en skivbordspilot kan komma.

Och det är en klädsel alla som intresserar sig för seriös stridsflygssimulering bör testa. När jag spakar Heatblurs F-14 uppstår känslor jag inte upplevt sedan senhösten 2001, när IL-2 Sturmoviks flygfysik fick gamla kärlekar som Combat Flight Sim och Jane's WW2 Fighters att kännas som de stela barn av 90-talet som de faktiskt var. Nej, DCS: F-14 Tomcat är inte samma revolution, men spelet höjer sig över ett gäng redan snuskigt välbyggda DCS-moduler.

Eftersom DCS: F-14 Tomcat är early access sätter jag inget betyg i dag. Men var så säker på att toppbetyget ligger och vibrerar i fickan.

Bra
+ Flygkänslan!!
+ Detaljrikedomen
+ Jester som vikarierande människa
+ Hela projektet skriker engagemang

Kan göras bättre
– Laddtiderna är zzz...
– Kunde varit tydligare dokumenterat

Testutrustning:

  • Stationär: Intel Core i5-8600K, Geforce RTX 2060, 16 GB RAM

  • Laptop: Intel Core i7-6820HK, Geforce GTX 1070, 32 GB RAM

  • VR: Oculus Rift, Windows Mixed Reality

  • Spak: Thrustmaster Hotas Warthog

  • Roder: Thrustmaster TPR

På tal om påskpriser så kör inet en drive på just trustmaster produkter just nu så diverse simulator utrustning är prissänkt 🙂 21/04 Kan intyga att DCS fungerar utmärkt med HTC Vive. Med Vive kontrollerna får man virtuella händer som man kan greppa styrspaken och hastighetsreglaget med. Man kan också vänster/högerklicka på kontrollerna med greppa-knappen. Skalar också gärna upp upplö... 18/04 Jag köpte en X52 Pro HOTAS av min polare, TrackIR tillkomm senare och förändrade allt. Nästan så att jag vågar påstå att det är ett krav för att köra DCS om man vill skippa VR. Så instegspris landar nog runt 3000kr ändå. 14/04 Jag är led$en. 14/04 Det här är inte bra...har börjat sitta och titta på joysticks med ”Danger zone” på repeat. :p 13/04 Grundversionen av DCS World (https://www.digitalcombatsimulator.com/en/downloads/world/stable/) är gratis, ta hem och testa. Två plan och en karta ingår (SU-25 och en obeväpnad P-51. Kartan är Kaukasus). Om du gillar är det "bara" att bestämma dig för... 13/04 Blir fascinerad av att läsa sånt här. Har egentligen inte rört flygspel sedan Falcon 3.0 och Apache Longbow. Vilket var fantastiska simulatorspel på sin tid. Är dock lite sugen på att kasta mig in idag och se vad som hänt på den fronten. Denna text gjor... 13/04 har tittat på den joysticken, mycket möjligt att det blir en sådan + valves nya headset framåt sommaren 13/04 Så ca 1 400 för en ny bra Hotas-spak och 1 500-2 000 för ett begagnat Windows Mixed Reality- headset. Dvs, från ca 3 000 spänn för riktigt bra DCS-flygning, och under tusenlappen om man skippar VR och kör billigare spak (Om man har en dator att spela... 13/04 Dessutom är dessa t16000m möjliga att vända så att de passar vänsterhänta. Det är därför de är bland de mest populära inom rymdspel såsom elit dangerous och star citizen då man kan lira med dubbla joysticks för runt en tusenlapp ☺️ 12/04
Skicka en rättelse