Veckans fulsälj
En del intervjuer på mässor är som brottningsmatcher. Den intervjuade, som Lewis ovan, vill få ut sitt budskap. Intervjuaren, jag då, vill å andra sidan ha svar på de frågor jag tycker är intressanta för mina läsare. Ibland vill vi samma sak, ibland krockar det. Men aldrig krockade det så mycket som på #Batman: Arkham Origins visning.

Först fick vi se lite nya kombos och slagsmål, sedan hur en ny slags fiende gjorde entré. Det gick fort. Sedan sa producenten som visade spelet att nu skulle vi få se den verkliga nyheten, vad de egentligen mest av allt ville avslöja för oss här på Gamescom: Innehållet i det DLC som följer med om du förbeställer spelet.

Arnroth slår tillbaka mot säljsugna producenter.

För mig handlar en sådan presentation alldeles för mycket om sälj och marknadsföring: Är tanken alltså att jag ska skriva en artikel om #Warners balla DLC så att mina läsare ska förboka spelet? Glöm det! Det är något deras egen marknadsavdelning får sköta om du frågar mig. Jag blev så sur att jag bara reste mig, gick raka vägen ut och sa vad jag tyckte om saken till pr-personen (jag säger ju att jag lätt blir sur på mässor). Eftersom han tyckte samma som jag blev det dock inte mer bråk om saken. Men jösses, ordna pressvisning om förbokningsbonusar? Jag blir arg bara jag skriver det.

Veckans kulturkrock
Jag skulle fått en halvtimma ensam med Suda51, men det slutade med åtta minuter. Att intervjua japanska utvecklare kan vara smått bisarrt, så också denna gång. Jag kollar på Suda medan jag ställer frågan på engelska. Han nickar som om han fattar, men det gör han inte förrän tolken översatt. Sedan svarar han engagerat och jag kollar på honom och nickar som om jag hängde med, men det gör jag ju inte förrän tolken förklarar. Det tar tid att göra intervjuer på det sättet.

"Han nickar som om han fattar, men det gör han inte"

Hur som helst, jag frågade honom om det omtalade Gigolo-minispelet i #Killer is Dead. Han förklarade sina tankar om det, men avslutade sedan intervjun med att kvinnorna som spelar spelet nog kommer att älska protagonisten Mondo ändå till sist. Orsak? Han går ner på knä och ger kvinnor blommor i spelet. Jag tänker att det där med att först vara full och kolla ner i någons dekoltage för att sedan bli snubben som ger blommor på knä kanske funkar bra i Japan, men känns mer som en bra taktik för att få en käftsmäll av sagda kvinnor i Sverige.

När jag skulle fota honom tog hans pr-kille kameran och ville ta en bild på oss. Det är nämligen vad väldigt många mediarepresentanter vill – bli fotade med sina idoler. Jag avskyr den former av fanbeteende, men pr-killen hade redan kameran och Suda är ändå ingen idol så jag tänkte att okej då. Resultatet blev något som måste vara en av de fulaste fanbilderna någonsin.

Detta är icke artikelförfattarens stoltaste stund.

Veckans skräck
Att precis ha gått in genom pressgrindarna på Gamescom, gå långsamt i de tämligen tomma korridorerna när klockan plötsligt slår tio och allmänheten släpps in. Det är som en hord skenande vilddjur. Väldigt läskigt när man inte är beredd. Rutinerade fotografer som vill ha bilder på spektaklet ställer sig med ryggen mot en pelare; orutinerade personer som jag går aldrig mer in samtidigt som grindarna för allmänheten öppnas.

Veckans nörd
Okej, jag lovade att inte skriva basket den här söndagen också, men den här kategorin vinner faktiskt jag. I normala fall blir jag rätt störd på speljournalister som frågar allt för nördiga och smala frågor. Det tar tid och svaren är mest intressanta för dem själva, inte särskilt många läsare. Men här blev jag tillfälligt själv en sådan.

#NBA 2K14 visades i ett ganska stort rum med ett 30-tal journalister på plats. Efter blev det öppet för frågor och jag ställde alla. Typ: I #NBA 2K12 använde ni tidstypisk film när man spelade klassiska matcher från 50-talet, men det tog ni bort i #2K13, varför? Utvecklarna visste inte om de skulle le eller sucka. Antagligen tänkte de men håll käften nu. Skulle jag nog också tänkt.

Men nu måste jag gå till veckans sista intervjuer. Först med #Wargamings chef och sedan ska jag försöka göra det där reportaget om de iranska spelutvecklarna som jag trängtat efter ända sedan jag var här senast för tre år sedan. De har en egen statligt finansierad monter i hallen där alla som blev över finns. Kinesiska paviljongen finns också där, den är gigantisk – och tom. Konstigt nog ligger den mittemot den betydligt mindre från Taiwan. Spänd fred låter. Å andra sidan finns inte många besökare att bråka om. Den iranska är heller inte särskilt full av besökare heller. Passar mig perfekt.

""
""