Den allra sista delen av den sista delen (jo, det ska stå så) om Harry Potter är här. Frågan är om kungen av medelmåttighet lyckas resa sig ur sitt färglösa träsk?

Jag har haft det fantastiska nöjet att missa de flesta Harry Potter-titlar. Min åsikt är den, förstår ni, att böckerna och filmerna är bra skit medan spelen är ren skit. Men, om vi ska vara ärliga, den största skiten av dem alla är han eller hon som vägrar ge saker och ting en andra chans. Så med relativt öppet sinne kastar jag mig in i den andra delen av #Harry Potter and the Deathly Hallows. Det blir en resa som jag snart ska glömma.

Nu är det krig i tomteskogen!

Jag kan inte peka på någon enskild punkt där spelet är en komplett katastrof, vilket i sammanhanget är en trevlig överraskning. Det mesta är taget direkt från filmen och där stoffet inte har räckt till har EA, med lite god vilja, klämt in eget material. Vi får till exempel se mer av Gringrotts trollkarlsbank än vi någonsin velat och när Hogwarts intas av dödsätare måste Neville, Seamus och Ginny placera ut tunga formler för att spränga en bro in till slottet. God vilja var det ja.

"Petrificus Totalus mediocrus!"

Jag är inte helt överens med genrevalet. För mig är Harry Potter inte synonymt med shooter ur tredjeperson, men å andra sidan är det ju acceptabelt skoj att vifta med trollspöt och sänka dödsätarna med stupefy, expelliarmus och allt vad de heter. Du kan ta skydd bakom murar, gömma dig bakom pelare och på det stora hela är striderna godkända. Visserligen vinner inte AI:n några Oscars, men det är föredömligt enkelt att växla mellan formlerna. Den som är lagd åt det taktiska hållet kan skydda sig mot en inkommande attack för att sekunden senare avväpna dödsätaren och tysta honom med en Petrificus Totalus.

Och målet är självklart att slå lord Voldemort på näsan.

Men ganska snabbt inser jag att, även om det inte finns mycket att dissa, finns det kanske ännu mindre att hissa. Allt som Potter gör har andra spel redan gjort, fast mycket bättre och mycket roligare. De enkelspåriga banorna känns inte direkt magiska och den B-betonade ytan och animationerna bidrar inte till att lägga ribban högt. Jag kommer på mig själv flera gånger med att fundera på hur budgeten kontra filmen och spelet ser ut.

Ska vi bryta ner spelet i beståndsdelar handlar det om att gå från ett rum till ett annat, där varje ny plats består av uppenbara föremål du kan ducka bakom. Dödsätarna tar dig aldrig med överraskning och att förhäxa dem blir snart lika hjärndött som i vilken rail-shooter som helst. Och någonstans här vill jag inte vara med längre. Det räcker nu. Måtte spelikonen Harry få vila i frid.

Skicka en rättelse