Tolv år har passerat, ett par generationsbyten i teknik har skett och utvecklaren heter numera #Crystal Dynamics istället för #Core Design. Men egentligen är det mesta sig likt i den åttonde inkarnationen av Tomb Raider. Toby Gard är återigen involverad, Lara Crofts proportioner är nästan lika löjliga och omslaget är precis lika sunkigt som alltid. Tomb Raider: Underworld är här.
Först en varning: för att få ut så mycket som möjligt av Underworld bör du ha spelat Legend och Anniversary, de två tidigare spelen i Crystal Dynamics nystart av serien. Den oinvigde och otålige kan dock nöja sig med att kika på den medföljande trailern med gamla nyckelscener. Underworld tar vid där Legend slutar, vilket innebär att Lara flänger runt världen på jakt efter en viss person (inga spoilers här), och i vanlig ordning blandar storyn in ett hopkok av olika mytologier som leder till diverse exotiska platser.
Inget nytt under solen
Formeln är bekant: pussel av varierande svårighetsgrad där det genom att hoppa, klättra och peta på saker gäller att hitta rätt sätt att ta sig fram i olika miljöer med sporadiska inslag av eldstrider. Just miljöerna är spelets höjdpunkt – de är varierade, välgjorda och vackra; från öppet hav till underjordiska trånga passager och magnifika ruiner, alla med en skön atmosfär av ensamhet och övergivenhet. Det känns ofta inte så pass linjärt som det egentligen är. Lara själv ser bättre ut, rör sig mycket naturligare och har fått en del nya rörelser.
Tyvärr finns en hel del irritationsmoment. Kameran är – surprise! - ibland fullkomligt hopplös, vilket leder till många lika irriterande som oförutsedda dödsfall. Striderna är ett skämt – stendum AI och få valmöjligheter gör dem till meningslösa, oengagerande knapptryckningsexerciser. Buggar gör att Lara ibland fastnar oförklarligt eller stöter på osynliga väggar och kanter. Mest graverande är dock att spelet är så pass kort - med tanke på det låga replay-värdet är det inte speciellt mycket speltid för pengarna.
If it ain't broke, don't fix it?
Att klaga på Laras märkliga proportioner är nästan lika tröttsamt och förutsägbart som den ström kommentarer sådana klagomål genererar. Och visst, hon ser inte lika komisk ut som i begynnelsen, men jag tycker ändå att det är synd att Crystal Dynamics med sitt övertagande av serien inte velat eller vågat ta steget längre. Utvecklarna gör (med undantag för buggarna...) i mångt och mycket ett gediget hantverk men jag tror inte att en Lara Croft med någorlunda trovärdig anatomi hade tagit kål på försäljningssiffrorna; det hade snarare varit ett i sammanhanget djärvt grepp som kunnat skaka om och fräscha upp detta synnerligen traditionella Tomb Raider-spel.
Försiktighet och tradition är nämligen vad som präglar Underworld. Allt är ungefär som det brukar vara, om än mycket snyggare, men spelet är på tok för kort och har för många opolerade bitar (kameran finns det ingen ursäkt för). Tomb Raider: Underworld hade mått bra av ytterligare några månaders utveckling (minst!). Som det är nu är det ett givet köp för fans av serien, men nykomlingar gör nog bäst i att prova på demot först.
