Rise of the Argonauts

På en marknad där det går tretton krigsskjutare på dussinet lanserar brittiska #Codemasters actionrollspel #Rise of the Argonauts, löst baserat på historien om Jason och det gyllene skinnet. Du som kan din grekiska mytologi vet vad det handlar om - Jason frånhänds sin käresta genom ett lönnmord, varför han tvingas kuska runt halva Medelhavet i jakten på den magiska artefakt som skall väcka henne till liv. I spelteknisk mening porträtteras den gode krigarens hårdföra öde som ett actionrollspel - Jason syns i tredjepersonsperspektiv, striderna avhandlas i realtid och erfarenhetspoäng växlas in mot nya egenskaper och förmågor.

På Akropolis intet nytt

- Grafiskt stolpskott trots potent spelmotor

Något nytt #Gears of War, eller för den delen #Diablo, handlar det dock inte om. Trots att Codemasters med frasen "role playing redefinied" antyder att man vitaliserat genren erbjuder Argonauts i grund och botten ingenting som inte setts förut - på gott och ont. I grund och botten vilar spelet på #Epics välrenommerade Unreal Engine 3-teknik. Efter några timmar med Argonauts visar det sig dock att utvecklaren #Liquid Entertainment, senast på tapeten med #Desperate Housewives: The Game, inte på långa vägar lyckats tygla spelmotorn. Texturerna är genomgående gryniga, fysikeffekterna är få och läppsynkningen som bäst medioker. Att Liquids grafiker därtill tycks ha missat vad ljussättning gör för en spelvärld är inget annat än generande - det enda som kastar skuggor är spelfigurer och dörrar.

Codemasters utvecklingsbudget tycks istället ha spenderats på osedvanligt välframförd musik, signerad av filmen 300:s kompositör Tyler Bates. Och visst - det finns naturligtvis en tanke med det. När Jason faller på knä framför sin döda fästmö och högtalarna fylls med vad som närmast för tankarna till gregoriansk klostermusik tangerar man onekligen den stämning spelbranschen outtröttligt kallar för "episk". Argonauts är stundtals både högtravande och pompöst, men dessvärre bara som undantag. Huvudregeln är snarare att springa fram och tillbaka mellan olika fast utplacerade statister som gärna berättar sina livs historier. Kort sagt - samtalen mellan Jason och hans gelikar och fiender är stundtals evighetslånga. Intressant om man roas av historien Liquid vill berätta, men mindre engagerande om man som jag ser en platt karaktär utan egen personlighet i Argonauts tolkning av Jason.

I praktisk mening har Liquid lånat dialoghjulet från #Mass Effect för att nu och då ge Jason svarsalternativ som ofta står i bjärt kontrast till varandra. De olika alternativen är kopplade till en handfull grekiska gudar som undan för undan belönar Jason med nya färdigheter. Flertalet av dessa är kopplade till stridssystemet och innefattar därmed olika typer av offensiva och defensiva bonusar. Som det actionrollspel Argonauts utger sig för att vara är striderna emellertid förvånansvärt få, men i gengäld så blodiga att spelets 18-årsrekommendation tveklöst är motiverad. Med hjälp av ett par knappar på handkontrollen skickar spelet iväg kroppsdelar till höger och vänster - dessutom i slowmotion. Vulgärt, ja - i synnerhet när Codemasters så uppenbart velat blidka de spelare som inte fångas av dialogerna. Trots, eller kanske tack vare, det enkla kontrollschemat är stridsmomenten ändå tajta. Att ta sig an fem legionärer åt gången och ömsom parera slag och ömsom dekapitera virtuella huvuden lockar, besvärande nog, fram viss skadeglädje.

Missar målet

- Varken för den stridslystne eller rollspelstörstande

Att basera ett spel på grekisk mytologi är ett chanstagande. Bakgrund och referenser är obekanta för många, och den skeptiske konsumenten väljer sannolikt något som är lättare att relatera till - oavsett om det är Tolkiens fantasydrakar, Normandies skyttegravar eller zombiefyllda bakgårdar. Även om Codemasters skall ha en eloge för att man vågar öppna plånboken och satsa på något konsumentledet inte är bortskämt med är Rise of the Argonauts likväl ett tveksamt köp.

Spelets betyg är nämligen allt annat än självklart. Sättet Liquid experimenterar med genren är förvisso både välkommet och välbehövligt, men tyvärr gör man det med en alldeles för lågt ställd ambitionsnivå. Då Argonauts varken framhäver sig i sina actionmoment eller rollspelsinslag missar Codemasters sitt eget mål - och därmed sin egen målgrupp. Du som till varje pris vill se Jasons solbrända vader och är beredd att stå ut med osynliga väggar, en stundtals ojämn bilduppdatering och dessutom välkomnar en dialog vars omfattning gränsar det absurda bör eventuellt titta närmare på Rise of the Argonauts. Ni andra kan utan dåligt samvete stå över Liquids planlösa laborerande med ett spelsystem som Zeus själv knappast skulle belöna med mer än två FZ-logotyper.