Jag har recenserat massor av stadsbyggarspel i mina dar. De flesta har, liksom detta, kretsat kring den eviga staden. Djupt i hjärtat av historiens kanske allra mest storslagna imperium hittar vi Rom. En stad som givetvis är ett fruktansvärt spännande källmaterial att centrera ett stadsbyggarspel kring.
Haemimonts senaste är en inofficiell uppföljare till de i mitt tycke ytterst mediokra #Glory of the Roman Empire och rentav dåliga #Imperium Romanum. Att utvecklarna bytt namn på serien för varje del är aldrig något gott tecken, men med Grand Ages: Rome har de trots allt åtgärdat en del av de mest påfallande bristerna från seriens tidigare spel.
Ett habilt hantverk, varken mer eller mindre
När jag återigen ikläder mig toga och sandaler kastas jag direkt in i en spännande tidsepok med politik, intriger och rävspel. Som ung patricier gäller det att visa framfötterna och få snurr på mindre byar och samhällen för att gradvis få ökat förtroende och inflytande. När man börjar får man välja en av de fem mäktigaste romerska familjerna som alla har sina för- och nackdelar. Det finns en mängd byggnader till förfogande och alla fyller de viktiga funktioner allteftersom din stad växer.
Spelmekaniken är densamma som i de flesta stadsbyggarspel, i den mening att invånarna får nya behov med tiden och att det behövs en mängd olika anläggningar och resurser för att undvika att den lättretade befolkningen gör majbrasa av din stad i ren vredesmod. Själva byggandet känns dock förhållandevis klent och simplifierat med ett strömlinjeformat upplägg som knappast rivaliserar de tyngre titlarna i genren.
Slogs gjorde ju de gamla romarna också...
Striderna har alltid varit något av seriens sorgebarn och inte heller i Grand Ages: Rome imponerar de. Ibland varvas byggandet med regelrätt stridande och även om slagsmålen förbättrats avesvärt sedan Imperium Romanum har de åtskilliga mil kvar att vandra fram till den uppenbara inspirationskällan - #Creative Assemblys Total War-spel.
I strid är de taktiska valen få. Slagen känns alldeles för ofta givna på förhand, eftersom det är svårt att övertrumfa fienden med rent taktiskt kunnande på grund av den simpla spelmekaniken. Det är nästan lite synd att Haemimont envisas med att ha med detta klart undermåliga spelmoment när de istället skulle kunna ha fokuserat på att göra en betydligt mer djuplodande byggsimulation. Som det är i nuläget är Grand Ages: Rome lite för lättillgängligt, lite för ytligt och - på det stora hela - lite för lite av allt. Istället för att hacka upp spelet i bygga och strida borde utvecklarna helt slopa krigsdelen och istället satsa på att fördjupa själva stadsbyggandet.
Grand Ages: Rome är ett knappt godkänt stadsbyggarspel för nybörjare och yngre. Men även dessa spelare kommer förr eller senare tröttna och gå vidare till större och mer spännande titlar, om deras intresse för genren består.
