Det händer inte ofta, men ibland slår den till – förälskelsen som reser armhår, sabbar nattsömnen och drar ett suddigt filter över vardagen. Som Divinity: Original Sin, ett rollspel som mäter sig mot genrens mästerverk.

Multiplayer i rollspel brukar vara smått patetiska spelmoment, med en spelare som huvudfigur och resten som trogna hundar som följer med och slåss medan besluten ligger hos huvudspelaren. Så icke här. Du kommer ihåg de två huvudpersonerna? Varje huvudperson får sin spelare, och detta på lika villkor. Det dras så långt att bägge spelarna medverkar i diskussioner, och även diskuterar med varandra. Om man inte lyckas komma till en gemensam slutsats tävlar man mot varandra i sten-sax-påse (givetvis med modifikationer baserat på karaktärernas grundegenskaper och färdigheter) tills man kommer fram till en gemensam ståndpunkt.

Det är dessutom otroligt trevligt att co-op inte betyder att man trängs på samma skärm hela tiden. Tvärtom är spelarna väldigt fria att gå dit man vill, men man får ju komma ihåg att själva poängen med att spela tillsammans trots allt är samarbete. Fascinerande nog är spelet nästan roligare som multiplayer, och det är inte något man upplever ofta i den här genren.

Multiplayer, mycket trevligare än att leka med sig själv.

Musiken är oerhört stämningsfull, och för den som var med på #Divine Divinity-tiden bitvis en kär bekant. Kompositören Kirill Pokrovsky briljerar än en gång med sin fingertoppskänsla. Å ena sidan tillför han ny musik, å andra återanvänds stråk från tidigare Divinity-spel med nya arrangemang. Resultatet är magnifikt.

Larian Studios lyckas gå en elegant balansgång mellan nördig detaljrikedom och praktisk enkelhet. När du skapar en karaktär kan du gräva ner dig i färdigheter, förmågor, grundegenskaper, utseende, beteende – eller välja en färdig klass. Du kan ge dig hän åt att reparera, och konstruera utrustning och intrikata manicker, eller laga mat och skapa brygder i kopiösa varianter – eller låta köpa, sälja och reparera hos en handelsman.

Gör det bättre själv då

Med spelet får man dessutom en editor som gör det möjligt att hitta på lite vad som helst, som att skapa egna äventyr med egna kartor, egna karaktärer, eller varför inte skapa nya AI-profiler för karaktärer i de befintliga äventyren? Larian håller själva med om att dokumentationen inte är den bästa och att en del funktioner är otydligt, men nu när spelet är släppt står det närmast på turordningen. Under tiden släpper de hela tiden guider, instruktionsfilmer samt uppdaterar modden "Cow Simulator 2014" där de visar hur editorn fungerar i praktiken. Med tanke på hur mycket kreativitet som bubblar ute i stugorna hyser jag gott hopp om att det dyker om mycket spännande material framöver.

Spelet är en fröjd för både ögon, öron och rollspelssinne.

Divinity: Original Sin är ett spel där det märks att utvecklarna älskar vad de håller på med, och det har en själ och ett hjärta som få spel har nuförtiden. I kombination med att det är välgjort, omväxlande, ohyggligt stort och så nördigt detaljerat som du själv vill är det bara att böja sig för att Larian Studios har åstadkommit något riktigt storslaget.

De finns ett fåtal stora rollspel som gett genren smått legendarisk status. #Baldur's Gate II: Shadows of Amn. #Neverwinter Nights. #Planescape: Torment. #Knights of the Old Republic. Alla gjorda för mer än tio år sedan. Nu får de sällskap av ett spel till - Divinity: Original Sin.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse