Det var nästan exakt två år sedan jag sist spelade #Starcraft 2. Jag förlorade intresset strax efter att MLG slutade sända spelet i samband med att #Blizzard bestämde sig för att äta upp spelets e-sportscen, och jag var nog inte den enda. Men så, när jag tror mig ha kommit över min besatthet helt och hållet, passar Blizzard på att släppa en av tidernas maffigaste trailers.
Dat trailer.
Vad hade jag för val?
Det är på många sätt slutet på en era – en ovanlig syn i en bransch som verkar sky avslut som pesten. Med #Starcraft II: Legacy of the Void vill Blizzard slutföra berättelsen de påbörjade för sjutton år sedan, men med avslut är det för dem som med allt annat; nedtonat är helt enkelt inte deras grej. Det vore inte Blizzard utan pampiga mellansekvenser, halvdrumligt berättande och fruktansvärda repliker, och passande nog är det pretentiöst pampiga Protoss tur i rampluset, efter Terran-fokuserade #Wings of Liberty och zergdoftande #Heart of the Swarm. Nyvalde ledaren Artanis vill inleda storslaget – genom att inta deras erövrade hemplanet.
Stämningsfullt är det, på Blizzards alldeles egna vis.
Legacy of the Void är precis som dess Kerrigan-ledda föregångare en fristående expansion, och för spelare som av en eller annan anledning inte tagit sig igenom finns en bekväm ”Hittills i Starcraft 2”-video att se innan kampanjen börjar. Man behöver emellertid inte vara någon Starcraft-veteran för att kunna lista ut att det hade blivit lite klurigt att fylla en femton timmar lång kampanj om Artanis lyckats med sitt anfall.
Själlös självfrisering
Att berätta exakt vad vore däremot att spoila kampanjens prolog och första kapitel - men på ett eller annat sätt tvingas Artanis och hans folk separera sig från sitt telepatiskt nätverk genom att skära av sina magiska flätor, och sedan söka flykt ombord på deras allra sista kvarvarande arkskepp: The Spear of Adun. Om det låter svårt att identifiera sig med - tänk dig att du åker på kryssning med hela släkten men glömmer telefonen hemma. Ingen Facebook, ingen Twitter, ingen magisk fläta.
Man hade kunnat göra en hel del med karaktärerna i ett sånt här scenario, men att skapa berättelser har aldrig varit Blizzards starka sida. De tidigare expansionerna har drivits mer av sina karaktärer och deras relationer än av någon verkligt fascinerande berättelse, men Artanis är plågsamt platt, till och med för en Protoss. I alla andra bemärkelser är det däremot en av seriens allra starkaste kampanjer. Skeppet agerar bas mellan uppdragen, och låter dig som vanligt interagera med sidokaraktärer och ändra om lite bland dina enheter. Så gott som varje enhet du kan rekrytera i kampanjen låser så sakteligen upp två alternativ, och att anpassa dem innan banorna baserat på den typ av fiende man kan tänktas möts är ett av mina allra största nöjen.
Of the vaddå?! Protoss ska alltid vara så mystiska.
Rymdskeppet i sig kan även uppgraderas med hjälp av en resurs du förvaltar genom att klara bonusuppdrag på banorna. Den kan förse dig med bland annat bombardemang, automatisk insamling av Vespene Gas och en pylon med tillhörande soldater var som helst på banan, så länge du har en enhet inom synhåll. Svårighetsgraden, åtminstone för denna medelmåttiga Platinum league-spelare, är förutom ett par frustrerande partier här och där precis lagom hög. Kampanjen, med andra ord, är typisk Blizzard.
