Så får vi äntligen utforska den ö indie-kändisen Jonathan Blow har snickrat på de senaste sju åren. Bered er på att lägga pannan i extremt djupa veck tillsammans med FZ:s Joakim Kilman.

Det hade kunnat vara värre, tänker jag. När den första förvirringen lägger sig är det svårt att inte tjusas av skönheten i den plats jag nu befinner mig på. De varmt intensiva färgerna liksom glöder under den gassande solen.

Jag är på en ö. Varför vet jag inte, jag bara vaknade upp här. Alldeles ensam. Efter att ha beundrat utsikten en stund börjar jag dock mitt sökande efter svar. Varför är jag här? Vad är meningen med allt detta? Och redan där har The Witness satt klorna i mig med sin tematiskt smarta design. Det erbjuder inte nödvändigtvis svaren, utan får mig att ställa frågorna.

Det absolut första jag stöter på är en dörr med en skärm på. På skärmen är ett pussel, fullt av svarta och vita symboler. Det är nonsens. Omöjligt att begripa. Så jag tänker att det här är någon sorts bonus som jag kanske kan lösa mot slutet av spelet. Men inte nu. Inte en chans.

Så jag går vidare, och stöter på en serie liknande skärmar. Även de med pussel. Instinktivt förstår jag att det handlar om att dra en linje från en ände till en annan, och eftersom pusslet använder färgerna svart och vitt förstår jag att de bör skiljas åt på något vis. Plötsligt blir det väldigt logiskt var linjen bör gå. Jag arbetar mig igenom skärm efter skärm, som hela tiden presenterar nya koncept på enkla vis.

Utan att förklara någonting alls lär spelets skapare, Jonathan Blow, mig hur systemet fungerar. Och plötsligt kan jag gå tillbaka till den där första dörren. Det där pusslet är inte längre nonsens. Det är fullt logiskt och inte särskilt svårt att lösa alls. Och The Witness har gett mig min första aha-upplevelse.

Indie-vackert!

Vill man vara elak kan man kalla spelet för ett utdraget IQ-test klätt i en färgsprakande skrud. För det här är verkligen ett pusselspel ända ut i fingerspetsarna. Spelet har hundratals pussel, och alla handlar om att dra linjer. Men det betyder inte att alla pussel är likadana. Långt, långt ifrån. Hela tiden presenterar Blow nya system som du måste försöka att första klura ut hur de ens fungerar, och sedan lösa själva gåtorna. Det finns mål med pusslandet, men du måste upptäcka dem själv.

Men det finns också ett lager till. The Witness är ett både intelligent och intellektuellt spel. Här och var stöter du på citat från kända tänkare genom historien. Ofta sätter de fingret på det spelet handlar om, ibland känns de mer diffusa eller malplacerat predikande. Till skillnad från Blows förra spel, Braid, finns ingen tydlig intrig i det här spelet, men det är likartat på så vis att The Witness vill få dig som spelare att fundera på mer än bara pusslen. Eller snarare – pusslen är inte bara mekanik utan även tematik.

The Witness handlar om processen. Om att verkligen se sin omvärld från olika perspektiv. Och att aldrig sluta vara nyfiken. Det enda du gör i spelet är att lösa pussel, massor med pussel. Men det är inte ett vanligt pusselspel. Tematik och mekanik samverkar på ett ofta briljant vis. Ön i sig är också en del av själva pussellösandet. Ibland finns svaren på gåtorna i miljöerna, ibland påverkar pusslen ön. Ön är ett pussel i sig.

Skribenten gör inte en enda Myst-referens, vadfalls!

Till en början kan ön te sig förvirrande, och det är svårt att veta riktigt vilket håll man bör gå, eller i vilken ordning det är vettigt att ge sig på pusslen. Men allt detta är medvetet. The Witness ger dig först en bild av ön, för att sedan tvinga dig att omvärdera denna uppfattning gradvis ju mer du utforskar den och förstår den.

Detta gör att The Witness känns både knivskarpt och diffust på samma vis. Pusslen, miljöerna, de filosofiska spörsmålen – ena stunden känner jag en stark klarhet. Jag tycker mig förstå spelet. Ön. Allting.

Sen är det borta, och sökandet börjar igen. Men med tiden märker jag att för varje insikt har min blick förändrats något. Egentligen börjar jag inte alls om. Jag börjar söka på ett nytt plan, en ny nivå. Med nya ögon.

Braid var en kritiker-älskling, hur blir det med The Witness?

Ibland är det mer komplicerat än kul, och jag kan bli ganska frustrerad när flera krångliga system krockar med varandra och kräver att man håller extremt mycket i skallen samtidigt. Men samtidigt är det en stor del av behållningen – den ständiga kampen för att lära sig mer, förstå mer. Jag skulle dock ljuga om jag sade att spelet inte irriterar mig ibland, när jag irrar runt på ön och förgäves söker efter svar. Ett annat problem är att PS4-versionen saknar FOV-inställningar (som så ofta i konsolspel). Det brukar inte vara ett problem för mig, men The Witness är ett av ytterst få spel som gjort mig åksjuk. Om jag spelar för länge åt gången (och The Witness är ett spel man lätt sjunker ner i många timmar i sträck) så kommer illamåendet som ett brev på posten. Blow har dock sagt att han kollar upp möjligheterna för en patch som råder bot på problemet.

The Witness är ett spel om att betrakta omvärlden, fundera, och sedan titta igen. Det är också ett extremt intelligent och väldesignat pusseläventyr, och den som inte vill bry sig om filosofiska funderingar om att omvärdera sig själv de kan helt gå upp i spelmekaniken eller förlora sig en stund i de fina miljöerna. Här finns mycket att gräva i, med hemligheter runt vart och vartannat hörn, men spelet är som allra bäst när man tar in både dess allt mer komplicerade pusselmekanik, miljöerna och den tematik som går som en röd tråd genom allting.

Jonathan Blow håller mig aldrig i handen. Istället väcker han lusten i mig att själv söka svaren. Och det är däri The Witness stora styrka ligger.

När jag vill se vacker natur går jag ut istället, bättre grafik :) 03/02 Spelet i sig verkar extremt pretentiöst det med. I sin kärna handlar det om baksidan av ett flingpaket inklistrat i en 3D-miljö, om och om igen. Precis som i allt annat indieskräp döljer man simplistiskt gameplay som inte kan stå på egna ben bakom en... 02/02 Att någonting låter extremt pretentiöst när en person försöker sätta ord på vad det är, innebär varken att det faktiskt är pretentiöst - men inte heller huruvida det faktiskt är en dålig sak att vara pretentiös till att börja med. Att skippa någonting... 02/02 Låter extremt pretentiöst. Tror jag skippar detta av ren princip. 30/01 Jo, jag håller med. Tycker det är svårt att få med riktigt allt spelet är i en recension som inte spoilar för mycket. Men jag tycker nog att jag skriver ganska tydligt att spelet är mer än "bara" pussel, och att det handlar om att se med nya ögon, etc.... 30/01 Ah ok, det lät lite för bra för att vara sant. Tvekar lite inför att stoppa i mig piller för att kunna spela tv-spel...lite knarkigt. Tack för svar! 29/01 Enligt Mythbusters nej, dom är verkningslösa. Dock kan du ju testa att äta ingerfära eller sjösjukepiller :P 29/01 Problemet med Witness är väl att en del pussel möjligen inte fungerar om man börjar ändra på den FOV spelet har? De som har problem kanske kan prova sätta fast en liten pappbit som "sikte" i mitten av bilden så att det finns en fast punkt i bilden? 29/01 Jag blir åksjuk av detta spelet som bara den och ganska omgåande dessutom(spelar på PS4an inte på PCn för en gångs skull). Vill tillägga att jag aldrig blivit åksjuk av något annat spel innan och då är FPS det jag spelar mest inklusive HL2 som så många... 29/01 Fan, jag blir ofta åksjuk av spel med dålig FOV. HL2 var ospelbart för mig tex, spelade en timme och blev yr i ett dygn. Hade gärna velat testa detta annars. Någon som vet om de här Sea bands, åksjukearmband, som man kan köpa funkar? 29/01
Skicka en rättelse