Du kommer att börja spela Firewatch för att det är så vackert. Du kommer fortsätta spela det för att det är så levande. Och vi kommer minnas det av mänskliga skäl snarare än exceptionella. Vår spelvärld kan vara enformig på det viset. Trots att vi läser 2016 i kalendern envisas spel med att vara på ett sätt snarare än många. Aldrig blir det tydligare än när en udda fågel breder ut sina vingar.

Campo Santos debut är en hyllning till diskbänksrealismen. Det firar kallpratet, avgörande samtal om livet och allt däremellan. Det ramas in av sagoskog som känns mer Narnia än Wyoming. Trolska björkdungar, utsikter över kvadratkilometer av fnösktorr flora och en sjö som glittrar i den brandgula solnedgången. Firewatch skulle lika gärna kunnat heta Tjugo nyanser av orange. Det där var en komplimang.

Med enkla medel har Campo Santo gjort något oändligt vackert.

Men trots att vyerna vittnar om det motsatta är detta verkligheten. För Henry är det dessutom en krass sådan. Han har tagit jobbet som brandutkik i nationalparken för att, åtminstone en kort tid, slippa undan sin frus obarmhärtiga sjukdom. Han flyr från allt vad den innebär: sorgen, skulden och skammen.

Inledningen består av en kort redogörelse – bara text och inget annat – av Henrys och Julias gemensamma liv. Redan här spelar Firewatch ut ett av sina starka kort, nämligen valen. Jag tar ställning till hur Henry ser på att skaffa barn och vilken av jyckarna paret bör skaffa. Ska det bli den större? Den som kan ge Julia trygghet på kvällspromenaderna. Eller ska det bli den lilla och ettriga? Den som Julia älskar från första stund. Är man sentimentalt lagd är valet förstås enkelt.

Du och jag mot världen, Delilah

Efter att ha vandrat genom parken under ett par kvalmiga dagar är Henry framme vid sitt sommarresidens: utkiksposten Two Forks. Här är det tänkt att han ska tillbringa tre månader av sitt liv, hålla utkik efter rök och vara ensam med sina tankar. Den föreställningen ställs raskt på ända när Henry stänger dörren bakom sig och blir kontaktad via radio av sin snacksaliga förman, Delilah. Från första stund klickar de två och, trots att jag kan göra det motsatta, väljer jag att öppna upp mig.

Henry görs förtjänstfullt av Mad Mens Rich Sommer medan Julia spelas av Cissy Jones, som gjort flera starka porträtt i The Walking Dead och Life is Strange. Jag törs lova att de två inte blir mindre uppskattade efter det här.

Att ta sig fram genom skogen är bokstavligt talat old school.

Konsekvenserna av mina val blir sällan dramatiska men de skänker dialogerna en rik flora av nyanser. I min bok är det värt ännu mer. Firewatch målar skickligt upp föreställningen av att Henry och Delilah är de enda kvarvarande människorna i hela världen. Varje gång Delilah försvinner i radioskuggan är det som om världen runt mig tappar färg. Då ska ni ha i åtanke att jag ändå vandrar genom en av de mest färgsprakande spelvärldarna vi någonsin sett.

Utan radion hade Firewatch antagligen inte varit mycket mer än ännu en tjusig promenadsimulator ur förstapersonsvy. Då hade jag utfört mina plikter i min ensamhet: läxat upp de sabla tonåringarna som skjuter upp fyrverkerier nere vid sjön, undersökt varför telefonlinjen plötsligt tvärdött och vandrat den långa vägen fram och tillbaka för att fylla på mitt skafferi. Interaktionerna är få. Du släcker inga eldar utan ägnar din tid åt att i stillhet studera kartor, naturen och spikar upp ett par plankor. Att simulera en brandutkiks enformiga liv hade räckt en bit men det som till syvende och sist får Firewatch att resa sig över mängden är de organiska dialogerna. Inte sällan lyckas de vara såväl roliga som citrusbittert dråpliga.

Man ska dock inte fnysa åt spelets andra förtjänster. Mitt första och enda tips för att spela Firewatch är att stänga av funktionen för att markera var i världen Henry befinner sig. Att vara utelämnad åt sin papperskarta och kompass (samt i vissa fall Delilahs iakttagelser) väcker liv i scouten inom mig. Att orientera sig som man bör göra är i slutändan den enda spänningen jag behöver.

Hemma.

Dock kan spelet inte låta bli att kasta en ”Allt är nog inte som det ska!”-twist i ansiktet på mig. Först suckar jag åt detta fantasilösa grepp men i slutändan visar sig detta vara tacksamt bränsle när det går upp för mig att världen inte är så stor som jag tror och backtrackingen börjar bli alltför enahanda. Paranoian stegras i sakta mak och sanningen som uppdagas ska visa sig vara värd min initiala oro.

Vad som dock skaver är att Playstation 4-versionen haltar. Lite för ofta hackar bilduppdateringen vilket gör att den mjuka estetiken får alltför hårda kanter. Men varje gång det fräser till behöver jag bara blunda och lyssna på de allvarsamma, roliga och väldigt vanliga samtalen mellan Henry och Delilah. De gör Firewatch inte bara till en mänsklig upplevelse – utan också till ett unikt spel.