FZ sätter betyg på det största Assassin's Creed-spelet någonsin.

Första delen av recensionen läser du här.

Förbluffande ofta ter sig Odyssey som en "best of"-samling av de elva Assassin's Creed-år som ligger bakom oss. Elfte delen på lika många år förpliktigar men Ubisofts Quebecteam har inte bara lärt sig av världshistorien, utan kanske framför allt av Assassin's Creed-historien.

"Elfte delen på lika många år förpliktigar"

Här känner jag saltstänket från Black Flag. 25 timmar in har jag sedan länge trott att det sjöblöta är bortprioriterat och då – ohoj! – serveras jag ett helt kapitel om frimodiga, blodtörstiga pirater. Låt gå att de grekiska sjömansvisorna inte är lika medryckande som de karibiska eller att skeppet inte är lika intrikat som Edward Kenways dito drygt två tusen år senare. Jag kan likväl ramma de atenska fartygen, borda dem, klyva dem på mitten och låta eldpilar och flammande spjut regna över havet.

Odyssey plockar också upp det bästa (och eliminerar det värsta) med det arkadiga stridssystem som gjorde entré i fjolårs-Origins. Stofilen i mig sörjer fortfarande de enkla men filmiska duellerna från gamla tiders Assassin's Creed men det hindrar inte de nya från att lysa starkt.

När du är i Aten måste du hoppa från Athena. Det är känt sedan cirka 400 f.Kr.

Kassandra är inte rädd för att bloda ner sig.

Skölden är borta vilket gör striderna rappare.

Att lönnmörda tre på en gång är knepigt. Lösningen? Pilregn! Tillfredsställelsen, ändå.

Mer speliga är de tvivelsutan. Grundskillnaden i år är avsaknaden av skölden, men så värst saknad är den inte. Istället kommer Alexios eller Kassandra rustade med Spartakungen Leonidas trasiga spjut, som ersätter det dolda bladet men som också är defensivt. Ett vitt sken hintar om att det är dags att parera med såväl svärd som trasigt spjut, medan rött ljus signalerar dig att vika undan.

Serien är numer, som alla vet, actionrollspel snarare än actionäventyr. I linje med detta levlar du och bygger på tre olika färdighetsträd; krigare, lönnmördare, jägare. Krigaren kan tidigt låsa upp spartansparken (i Odyssey står många fiender lustigt nog och beundrar utsikten från höga klippor) och till senare favoriter hör Ares buffande stridsrop, som fungerar perfekt med overpower-attacken. Jägardelen lägger tyngdpunkt på pilbågen. Den totalt verklighetsfrånvända men ack så effektiva predatorpilen gör comeback och låter dig styra pilen på egen hand. En ny höjdpunkt är pilregnet, som tyst låter dig plocka bort flera fiender.

"Att inta fort som en skugga är fantastiskt"

Med respekt för all action föredrar jag så långt som möjligt att spela Assassin's Creed som just en "assassin". Jag spenderar poängen på att göra lönnmördandet mer dödligt och kan till sist mer eller mindre göra mig osynlig. Jag kastar Leonadas spjut genom en fiende, flyger med ljusets hastighet och plockar upp det när det passerat kroppen, och kedjar ihop ännu fler liknande attacker. Att inta fort som en skugga är fantastiskt. Dessa är byggda som intrikata bröllopstårtor med flera våningar och olika lager.

Det sjörövarröjiga kapitlet, som smälter in i den familjesaga som utgör en tredjedel av Odysseys huvudfåra (mer om de andra alldeles strax), demonstrerar det bästa och det tveksamma med den enorma sandlådan. I praktiken serveras vi ännu en karta med hundratals pluppar som visar uppdrag, fort, grottor, legoknektar, gravar, städer, smeder, hamnar och så in i helvete vidare.

Det låter som en glorifierad checklista men du kan faktiskt "råka" upptäcka mycket bara genom att åta dig uppdrag. Jag, a.k.a. Kassandra, får nys om ett skeppsvrak söder om piratön. Intill en liten holme hittar vi det sjunkna skeppet och skatten, vaktad av hungriga hajar (tips: att sänka dessa i lugn och ro med välriktade pilar innan du dyker i är en bra plan). Bortom detta finns också en undervattensgrotta med ytterligare godsaker. Och på holmen står ett gäng strandsatta sjörövare och käbblar. Detta visar sig vara starten på ett kort men fint räddningsuppdrag.

Odyssey är skickligt på att leda dig genom världen på ett väldigt naturligt sätt. Även om spelet är groteskt stort får jag känslan av en levande värld snarare än en noga uttänkt sandlåda.

Efter femton timmar kliver Kult of Kosmos in på scenen, och allt förändras.

Ledtrådar, ibland kryptiska sådana, tar dig kors och tvärs över världen i jakt på kulten.

Layla Hassans tycks till en början än mer bortprioriterad, men ge det tid ... mycket tid.

I Odyssey kolliderar realism med myter. Det fungerar förvånansvärt väl.

Det är emellertid värt att backa bandet tio minuter, när vi begav oss mot vraket. I vanliga Assassin's Creed-fall hade vi fått en markör klistrad på skärmen, avstånd och – så var det med det! I Odyssey finns utforskarläget. Det ger oss ledtrådar som talar om vart i världen vi ska vandra/rida/segla och via kartan ser vi tipsen och kan med stöd av dessa sätta ut egna markörer.

"En grekisk tragedi på liv och död"

Det låter fantastiskt men är något av ett tveeggat svärd. På stora avstånd fungerar det allra bäst men när jag är på en liten ö med en liten by för att hitta ett stort hus blir det förolämpande simpelt. Då räcker det att ta några kliv åt rätt håll för att örnen Ikaros skränar att han minsann fått korn. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan Ikaros som är enastående på att markera fiender åt mig, men det går inte att komma ifrån att han ganska ofta förtar utforskarläget med sitt enerverande skrik.

När jag senast lämnade er hade jag bara spelat femton timmar. Ja, "bara". Femton timmar är i många fall hela äventyr men i Odyssey hade jag inte ens låst upp två tredjedelar av kampanjens tre sidor. Då hade jag fått nöja mig med familjesagan; en grekisk tragedi på liv och död med stråk av Oidipuskomplex. Den fortsätter vara pulsådran som knuffar mig framåt. Den har tagit mig till nämnda piratäventyr, till symposium i Aten med stora dramatiker och filosofer, till Sparta, till en prunkande dalgång där läkekonstens fader Hippokrates kämpar mot oddsen och gudarna.

Stor skada är lika med stora siffror.

Är det inte dags för togan att snart göra ordentlig comeback?

Ikaros markerar, jag dödar. Ett perfekt samarbete.

Striderna är inte som förr, men filmiska avslutningar finns kvar.

Odyssey är bitvis för stort för sitt eget bästa. Hippokrates är bara en i mängden av historiska stofiler; Perikles, Sofokles, Sokrates och Aristofanes med flera. Ibland får de knappt utrymme att andas. Vi snackar knappast Leonardo da Vinci-klass på banden de knyter med Kassandra.

"Kassandra av Sparta är ingen Geralt av Rivia"

De interaktiva dialogerna är också ojämna. Kroppsspråket och kameraarbetet är som natt och dag jämfört med Origins (på ett bra sätt) men trots att rösten bakom Kassandra är trovärdig får jag aldrig riktigt lära känna henne så väl som Ezio. Hon är inte ett tomt rollspelsark men likväl blir Kassandra av Sparta ingen Geralt av Rivia. Här finns inte samma skickliga handlag, som vägrar göra avkall på vare sig beslutens tyngd eller berättelsen. Romanserna? Flirtarna, menar du. Hafsiga. De tillför ingenting.

På andra plan fungerar val och konsekvenser bättre, inte sällan i de mindre skalorna. Låter jag en fiende leva lägger han sig i bakhåll. Dödar jag inte en legosoldat som är ute efter mig kliver han plötsligt fram i ett stort slag mellan Sparta och Aten och gör allting betydligt svårare.

Att bara resa genom landskapen är en upplevelse.

Med Odyssey har Ubisoft byggt sin mest mångsidiga värld.

Även om vi gjort just precis detta i elva år har det fortfarande sin självklara charm.

Prioritera gravarna, för de ger dig extra färdighetspoäng.

Systemen för nationer är en annan sida hos Odyssey som sticker ut. Sparta och Aten kontrollerar olika delar av den grekiska världen och genom att bränna resurser i läger, stjäla nationens skatt i fort och dräpa soldater kan du försvaga rådande ledare och öppna upp för ett stort slag. Vinner inkräktarna, säg Sparta, tar de över. Det innebär i sig inget slut utan istället börjar konflikten om och då är det istället atenarna som kämpar för att störta Sparta. Krig förändras tydligen aldrig.

Odyssey har många olika ansikten. Ett andra som låses upp efter drygt femton timmar är Cult of Kosmos, den andra av tre kampanjdelar. Den sista? För mig tog det drygt trettio timmar att nedstiga till en annan värld och på allvar börja nysta i gåtorna kring "those who came before".

Som bäst fungerar de tre historierna i symbios, men för ofta känns de avskärmade från varandra. Särskilt den tredje delen lär en del till och med gå miste om. Det är som om Ubisoft försöker blidka alla som avskyr nutidsberättelsen genom att gömma undan Layla Hassan, Isu och mängder med material som faktiskt fungerar utmärkt tillsammans med grekiska myter. Det är oerhört trist, för i mina ögon är ramhandlingen det kanske största skälet till varför jag är här.

"Assassin's Creed Odyssey är ett monster"

Kosmoskulten gör alltså entré tidigare och ger dig ett träd, en "hitlist", med till en början 40-talet själar dolda bakom masker i svarta särkar. De finns gömda överallt i världen, liksom hintar om var du kan hitta ledtrådar som avmaskerar dem.

Kulten är, likt tempelriddarna, insyltade i samhällets alla delar. Någon driver en silvergruva, en annan sprider skräck på Egeiska havet och en tredje verkar obehagligt nära ledarna i Aten. Sakta arbetar du dig uppåt i kosmoshierarkin. Det är också här de myriader av vapen, hjälmar, stövlar och rustningar blir överskådliga. Varje gren i Kosmosträdet har fem rustningsdelar som tillsammans bildar en lika estetiskt tilltalande som kraftfull rustning. Dessa kan levlas ytterligare.

Assassin's Creed Odyssey är ett monster, eller ska vi kanske kalla det en mytologisk best? Strider till havs, dueller, lönnmördande, en familjesaga, sci-fi-konspirationer, uråldriga sekter och klistret som håller ihop allt: en öppen värld du knappt anar vidden av. Det är inte perfekt men det är samtidigt en, i ordets alla märkvärdiga bemärkelser, odyssé.

Fotnot: Texten avser pc-versionen. Första delen av recensionen hittar du här.

Jag gjorde lite både och, alltså både sidoquests och storyn. Vilket var tur för tycker storyn var lite kort, klarade ut det igår och är besviken över slutet. 16/10 Antalet sidoquests är absurda. Jag har spelat i snart 15 timmar och har inte kommit längre än att ha mött cult of cosmos. Det finns för mycket att göra, särskilt när man har OCD på att utforska alla ställen på kartan :P 16/10 @Fredrik Eriksson: Fredrik får jag fråga? Är klar med Phokis nu, tycker du att jag borde följa storyn och dit den tar mig eller borde jag börja åka på egen upptäcksfärd, man vill ju inte ha hundra öar kvar när man är klar med storyn så att säga? Blir... 10/10 Gillar spelet väldigt mycket men måste säga att storyn i Origins fängslade mig mycket mer än vad detta spel gör. 09/10 SuperNice spel. I mitt tycke det bästa i serien. Ganska bra optimerat: Intel i7-6700k 4GHz - nVidia 1080 - Nästan allt på Very High - Shadow High ligger då på 70-80 fps medel. Riktigt snyggt under ytan. Var hundra på att bli klyven på mitten av ett anta... 09/10 Aha ja för ibland känns det som man får samma fps på low som på medium men då har du ju förklarat det 👍 . Tyckte ändå gpu går på 98% och CPU i typ 78% 08/10 Det tycker jag. Recension av en nykomling till serien: https://myogaming.se/featured/assasins-creed-odyssey-nu-med-selfie-stick/ 08/10 Saw it coming a miiiile away XD 08/10 Kolla hur mycket CPU/GPU används när du spelar. Kör du på low så förs mer arbetsbelastning över på CPUn, kan ibland vara värt att gå upp i grafisk kvalite. Detta såklart om CPU går i 100% men inte GPU.. 08/10 Näe jag har då levlat på bra, är level 30 nu. 08/10
Skicka en rättelse