Enspelarläget är nu liksom då en historia i hur rollspel skaffar barn med strategispel, minus det regelrätta basbyggandet. Du följer storyn från #ursprungsliret, tar dig an ett antal hjältar som du sedan levlar upp hela vägen till det nya nivåtaket 30. På vägen finner du en drös föremål som låter dig definiera hur du vill spela.
Förräderi och kaos är fantastiskt roligt
Kaos är inte helt otippat en extremt väsentlig ingrediens, inte minst på grund av enspelarlägets nya korruptionssystem. Moraldilemman korrumperar dig om du agerar busigt, eller frälser dig om du agerar mysigt. Exempel på mysigt beteende är att hjälpa en vän i nöd. Motvikten är då logiskt nog att inte hjälpa denne vän, och helst i samband med att du äter korv Stroganoff och skrattar rått.
Även om valen i sig är ganska cheesy så är effekterna de har på spelets fortsättning minst ut sagt påtagliga. Istället för att ha en glad grupp assault marines som bara teleporterar sig, kan du ha en awesome grupp assault marines som teleporterar fram en fet eldexplosion. Dina val påverkar även storyn väsentligt. Det vill säga att även om kampanjens speltid bara är 3-6 timmar så kan du enkelt finna motivation att spela igen.
Det bjuds på fem nya enheter för de befintliga raserna, där exempelvis wraithguard ger Eldar tillgång till anti-pansarvapen som de suktat efter sedan... Dawn of War II. Självklart kan du i flerspelarläget nu spela Chaos Space Marines som är en ny upplevelse i sig. Genom att hänge dina uppgraderingar och inriktningar åt olika gudar så kan du välja om du vill köra extremt hardcore-offensivt, eller ge livet en mer defensiv inriktning. Detta är ett välkommet inslag och gör Chaos Space Marines till en varierande och läcker ras.
Det tillkommer två nya hjältar till The Last Stand-läget där du under våg efter våg klår upp allsköns fantyg: en kaosmagiker, tillika eldfetischist, samt en tyranid med ohyfsat stora klor. Båda dessa kommer med nya spelstilar och möjligheter till bordet, framförallt tack vare deras stora utbud av husdjur och andra varelser.
Korruption när den är som bäst
Sammanfattningsvis bjuder Chaos Rising på en fantastisk expansionsupplevelse. En flexibel och sexig ny ras, ett nytt alla-mot-alla-spelläge, nya nivåer, nya hjältar, tillägg till de ursprungliga raserna och inte minst en kampanj i gråskalor med ett oväntat högt omspelningsvärde. Om du inte köper expansionen kan du fortfarande spela mot spelare som kör med Chaos, och du får tillgång till de andra rasernas nya enheter, men även flerspelarnivåerna och spelläget för den ringa kostnaden av bandbredd.
Som avslutning har jag ett par funderingar. Hur kommer balanseringsproblemen se ut framöver? När kommer fler The Last Stand-nivåer? Och framförallt: hur fan tänkte #Relic när det gäller den sista bossen på svåraste svårighetsgraden?