Segas anrika Virtua Fighter-serie har så äntligen nått Xbox 360. Hardcore-fansen vet naturligtvis redan vad som väntar. Men frågan är om nybörjare kommer att uppskatta spelet.

"Vad var det som hände?"

Minns ni fågelsparken? Ralph Macchios praktnummer från Karate Kid-filmerna var alla sparkars heliga graal under ett par år i slutet av åttiotalet. I alla fall bland mellanstadiepojkarna på Nytorpsskolan. Jag var en av dem så jag borde veta. På vingliga ben stod vi och övade den underliga hoppsparken på lunchrasterna. Men det såg aldrig lika bra ut som i filmerna och där någonstans tappade jag allt intresse för kampsport som jag någonsin haft. Vad jag försöker säga med det här är att jag inte har någon tidigare erfarenhet av Virtua Fighter. Mitt perspektiv blir därför nybörjarens.

Fighting för finsmakare

- men första tuggan smakar beskt

De flesta vet nog vid det här laget att Virtua Fighter är för fightergenren vad sniglar är för franska köket: något alldeles extra för de mest inbitna fansen. Så lyder mantrat som upprepas om och om igen i varje text som avhandlar ett Virtua Fighter-spel. Det var därför med viss förväntan som jag satte på mig rookie-hatten och startade upp seriens senaste del.

Några timmar senare stänger jag av och stirrar tomt in i den svarta tv-skärmen. Vad var det som hände? Mina spasmiska slumpartade knapptryckningar fungerar alldeles utmärkt och jag spöar motståndare på löpande band. Det känns knappast som schack i kampsportsform och jag känner mig besviken.

Två dagar senare är det dags igen. Jag beger mig in i Segas karamellfärgade arkadvärld och blir den lätt överviktige reggaefantasten Jeffry Mcwild (fantastiskt namn för övrigt). Efter ett par timmars nötande och ett otal golvdunsar från den gode Jeffrys sida börjar jag så sakteliga se spelets trevliga sida. Kontrollen som till en början verkar så enkel blir snart en virvlande massa av nya möjligheter och kamperna är varierande och utmanande.

Innehållsmässigt finns det inget att klaga på. Du kan välja mellan sjutton karaktärer att spela (två är nya för serien) varav alla känns olika och hyfsat balanserade. Du kan sparka dig igenom quest-läget för att låsa upp småroliga prylar till din figur eller - om du är mer rakt på sak - spela i arkadläget och bara koncentrera dig på fighterna.

Vacker som hötorgskonst

- men småtrevligt onlineläge

"Jag förundras en smula över bristen på förnyelse"

Grafiken är funktionell och på sina håll småsnygg men på ett ocharmigt plastigt sätt. Jag antar att kämparnas svettiga blänkande hud ska se imponerande ut men effekten uteblir för min del. Ljuder är oinspirerat, närmast mediokert men det spelar kanske mindre roll i just det här fallet. Presentationen känns igen från alla fightingspel du någonsin spelat och jag förundras en smula över bristen på förnyelse i genren.

Den stora skillnaden mot den tidigare PS3-versionen är naturligtvis ett fullt fungerande online-läge. Förutom att fungera som slagträ i det eviga konsolkriget i ett och annat pojkrum fungerar det faktiskt helt ok. Spelupplevelsen på nätet varierar naturligtvis beroende på uppkoppling. Ena gången flyter allt på som en dröm för att i nästa stund braka ihop totalt av lagg. Naturligtvis blir minsta tillstymmelse till fördröjning förödande för den snitsiga experten. Men om man ska se det från den ljusa sidan kan det hjälpa en glad amatör som mig själv mot en mer erfaren motståndare (även om det är mycket tveksamt om det var Segas avsikt).

   

Så dags att summera min tid med spelet. Mitt första intryck av besvikelse släppte aldrig riktigt även om jag snart började skönja det så omsusade djupet. Det står helt klart att den som lägger timme efter timme på träning får ut mer än den spelare som bara vill ha en snabb fight då och då. Jag tillhör tyvärr den senare kategorin.

Det är möjligt att Virtua Fighter 5 är ett lysande spel för en del, det är till och med riktigt troligt. Men för mig är det bara ett bra fightingspel som mest av allt påminner mig om att jag är lika dålig på kampsport i dag som jag var 1989.

Skicka en rättelse