Då Steelseries går mot coolare breddgrader kändes det logiskt att se vad de lärt sig i Sibirien nu när de övergett fastlandet i fördel till ett solitt isblock. Är det bättre? Låt se! Siberia v2 användes som baseline för att se om det är någon punkt som förbättrats med Arctisserien.
Headseten kommer jämföras på fyra punkter som jag valt att kalla Hands-on, Komfort, Ljud och Mikrofon. Hands-on är hur de känns och hur de fungerar i vardagen, design och funktion. Komfort, Ljud och Mikrofon tycker jag är rätt självklara. Headsetsen bedöms i sina ursprungsförande, vilket även innefattar medföljande mjukvara.
Vem vinner, nykomlingen eller veteranen?
Steelseries Siberia v2
Hands-on
Siberia v2 är ett stadigt headset, men det har sina brister. Ytan på känns plastig och kabeln är väldigt tunn. Volymkontrollen på sladden är väldigt plastig och inget att hänga i julgranen. Siberias kabel sitter fast i kåporna, vilket är praktiskt om den alltid ska sitta i datorn, men det går inte att flytta kåporna utan att dra ut dem ur datorn. Vid användning av Siberia v2 bortanför datorn och skrivbordet tappar den mycket på att micken inte går att använda som mick till telefonen, laptop eller konsol utan en adapter som inte följde med.
Komfort
Siberias öronkuddar är stora och runda. Konstlädret är rätt hårt och trycker in mot huvudet. För mig med stora öron samt töjning i båda känner hur “smycket” trycks in i sidan av nacken då kuddarnas runda design lägger sig ovanpå översta och lägsta delen av örat.
Ljud
Bra ljud för pengarna är det jag alltid hört när det kom till Siberia v2. Välbalanserat, inget för audiofilen, men det duger för spelande och musiklyssnande under spelsessionerna. Du hör dina vänner tydligt i stridens hetta, och positionering känns helt okej för ett 2.0-headset.
Mikrofon
Mikrofonen på Siberia v2 presterar bra men aningen ostabilt. Det går att falla bort, så att spelarna i andra änden av VoIPen inte hör dig, men när micken plockar upp ljudet låter det bra. Det är väldigt lite brus, vilket är imponerande.
Steelseries Arctis 3
Hands-on
Den plastig känslan finns inte alls på samma sätt på Arctis 3. Volymkontrollen sitter på ena kåpan, vilket gör den lite mer svåråtkomlig, men samtidigt stadigare och inte i vägen. Kabelns uppdelade design ger en flexibilitet som inte Siberia kan komma i närheten av men det det ökar risken att delar kommer bort. Den modulära kabeln är både ett positivt och negativt tillägg.
Komfort
Kuddarna är avlånga jämfört med Siberia och följer därför örats form bättre. Kuddarna är mjuka och trycker inte in i sidorna av huvudet. Arctis 3 är ett väldigt skönt headset. Remmen trycker inte heller på huvudet, men ger ett stöd och känslan av headsetet sitter kvar.
Ljud
Arctis 3 har ett försprång mot Siberia och det heter Engine 3. Möjligheten att ställa in ljudet efter tycke och smak ger väldigt mycket, speciellt om hörlurarna används primärt. Med ett fylligare ljud än Siberia, ger Arctis ett bättre intryck på samtliga punkter viktiga för underhållning vid dator och konsol.
Mikrofon
Då Engine 3 har stöd för alla Arctis-headset blir inställningsmöjligheterna för micken ett stort plus gentemot Siberia som inte har någon mjukvara alls. Trots det faller Arctismicken på en punkt: brus. Trots brusreducering i Engine 3 upplever jag mer brus i Arctismicken än Siberiamicken. Micken är starka kort hos båda headseten men Arctismicken tar upp mer ljud på gott och ont.
Sammanfattning
Till utseendet ser jag Arctis 3 som ett steg upp från Siberia. Det ser mer ut som en designpryl än ett gamingheadset. Komforten är oerhört mycket högre hos Arctis än hos Siberia. Ljudmässigt är det olika karaktär på ljudet, om än att Arctis är strået vassare på alla punkter. Tas EQ:n med i ekvationen blir det en klar seger till Arctis. Den punkt där Siberia imponerar är brus i micken. Nackdelen är att rösten inte alltid plockas upp vid tystare tal.
