När vi lämnade dagboken sist hade jag precis lurat bort en förvirrad ung man, som talade så obegripligt att jag hellre lämnade honom till sitt öde i ett nedgånget hyreshus än att låta honom täcka mig i en svår situation. Mitt mål är nu Berezinos innerstad där jag vet att det ligger ett sjukhus och minst två livsmedelsbutiker. Om jag kan hitta en konservöppnare i en av dem är jag kung.

"Det är bara den heliga konservöppnaren som låter dig öppna en burk utan att slösa bort värdefull näring."

Konservöppnare är, märkligt nog, det svåraste att hitta i hela spelet. Det kanske beror på att de är så små och gärna ramlar igenom golvet och lämnas osynliga därunder. Eller kanske är det bara så att utvecklarna har gett dem 0,0001 procents spawn-chans för att jäklas med alphatestarna? Det går givetvis att öppna konservburkar med andra verktyg också, som skruvmejslar, knivar och yxor. Men ju grövre verktyg du använder desto mer av maten spiller du ut. Med en yxa kanske du får mindre än hälften kvar, med en mejsel är chansen större att få behålla så mycket som möjligt. Men det är bara den heliga konservöppnaren som låter dig öppna en burk utan att slösa bort värdefull näring.

Att skjuta är effektivt, men inte direkt subtilt.

Det här gör livsmedelsbutikerna, där konservöppnare ofta spawnar, till rena skjutbanorna. Står du still i en butik under några minuter är det garanterat någon som kommer förbi och ventilerar ditt framtida lik med en skur bly. Varför? Ingen vet. De flesta spelare skjuter först och frågar sedan, kanske för att de är så packade att de inte märkt att de startat #Dayz istället för #i[iCall of Duty”][/i] efter alldeles för många fredagsgroggar. Eller är det så enkelt att rädslan styr?

Själv försöker jag att inte skjuta alls. Jag kommunicerar med folk som sett mig, eller som ser pålitliga ut (ett tips: bär inte någon av maskerna från #Payday eller V for Vendetta om du vill att folk ska lita på dig). Jag klär mig dessutom gärna i orange regnrock eller en färgglad skjorta för att markera att jag är "civil" och inte försöker gömma mig. Det funkar förvånansvärt ofta och jag har nog fler vänligt sinnade konversationer i spelet än de kamouflageklädda, gasmaskprydda MÖP:ar som befolkar storstäderna Chernogorsk och Elektrozavodsk (jo, vi ska nog ta en sväng dit ner innan veckan är över).

Aldrig trygg, alltid hotad

Jag berättar det här för att försöka förmedla hur jag känner mig när jag kommer fram till sjukhuset i Berezino. Efter att ha övergett min nye "vän" hittade jag en ask patroner i 7,62 mm i ett skjul – 20 smällar till den bössa jag händelsevis råkade ha på ryggen! Jag laddade den och bara för skojs skull sköt jag ett par zombier. Ett skott räckte och räckvidden var det inte heller några fel på. Jag laddade om, smög mig igenom de två butikerna utan att hitta så mycket som en möglig kokosboll, och närmade mig försiktigt sjukhuset.

Det må se tomt ut, men lyssnar du kan du få tänka om.

Sjukhuset ligger precis mitt i staden, en samlingspunkt för spelare på genomresa och det bästa stället att hitta medicin, bandage och blodtransfusioner. Det är också det bästa stället att bli dödad, om du inte är försiktig. Jag smyger försiktigt fram, men gatan är lång och har en mur på ena sidan och staket på den andra. Det finns inte många diskreta sätt att närma sig det här huset. Lite nervös håller jag mig intill muren och hoppas att jag ska smälta in med min gråa hoodie.

Det är då jag ser honom.

Mitt på gatan framför sjukhuset ligger en man på mage. Han har mössa och lila ryggsäck, och han ligger väldigt, väldigt stilla.

"Det här är ljudet av en ätande människa, det betyder att någon är alldeles i närheten"

Nu ser man ju döda noobs hela tiden längs östkusten i Dayz. Men den här mannen har åtminstone hittat nya kläder, en ryggsäck och förmodligen en massa annat jag kan ha nytta av. Det är bara ett problem: liken av döda spelare rensas automatiskt bort efter tio minuter. Den som dödade den här killen måste fortfarande vara i närheten.

Nervöst plöjer jag genom sjukhusets bottenvåning, med geväret i hand. Ingen där. Ingen medicin heller, men i det här läget är jag nöjd med att inte bli beskjuten. Jag smyger ut genom dörren igen, ser mig omkring och håller hela tiden ett öga uppåt. Om det finns en sniper i staden kommer han garanterat att sitta på sjukhustaket.

Jag tar chansen att loota det stackars offret. Han har inte mycket på sig, men jag byter min gröna ryggsäck mot hans lila. Jag gillar lila. Inget händer under tiden, så jag blir kanske lite oförsiktig, börjar byta batterier i min ficklampa, plocka på mig hans svarta solglasögon...

Det är då jag hör det.

Från tvärs över gatan hörs klart och tydligt ljudet av någon som tar en rejäl tugga ur en burk mat. Många av dessa ljud uppträder spontant, bli inte förvånad om du hör någon som sparkar på ett trådstängsel eller öppnar en cola mitt ute i skogen, till exempel, eller stönande zombier när det inte finns några i närheten. Det är bara spökljud, en av de buggar vi vant oss vid sedan mod-betan. Men det här är ljudet av en ätande människa – det betyder att någon är alldeles i närheten. Och med tanke på att jag sitter bredvid ett färskt lik är det med största sannolikhet den ätande som dödat honom och nu smörjer kråset med hans bönor.

Jag smyger omkring med geväret i högsta hugg och tycker hela tiden att jag hör den andre äta eller dricka. Men efter en stund upphör ljuden, och jag tvingas ge upp jakten. Skärrad som jag är vågar jag inte ens gå fram till den närliggande vattenpumpen för att dricka, vilket är betydligt viktigare än att äta eftersom du blir uttorkad snabbt utan vatten i Dayz. Jag beslutar mig för att lägga denna obehagliga stad bakom mig, och följer vägen söderut.

Allt blir så mycket roligare med ett par fräcka solglasögon.

Efter att ha gått förbi något tiotal utrensade hus inser jag att det förmodligen inte är världens bästa idé att följa kustvägen. Alla spawnar för närvarande på östkusten, och chansen att möta fientliga spelare är hög. Dessutom verkar alla byggnader jag ser vara tömda på varenda dammråtta. Det är inåt landet resurserna finns, tänker jag. Jag ser för mitt inre hur jag smyger in i en liten stuga på en bergstopp och finner den packad till takstolarna med bönburkar, ammunition och vattenflaskor. Kanske till och med en konservöppnare.

En snabb titt på kartan senare vänder jag västerut. En fabrik söder om en liten by som heter Polana lovar fett med loot. Eller åtminstone en brandyxa, det bästa närstridsvapnet i spelet som sänker en zombie med en träff. Just nu har jag bara en klyvyxa, som inte är fullt lika mäktig. Jag joggar in i skogen, medan skymningen faller, lite skärrad, men med den dödes solglasögon som tröst. Bara för att zombieapokalypsen har inträffat och att man råkar befinna sig mitt ute i den mörka skogen, behöver man ju inte vara ocool.