Boplatsen är vald, marken har jämnats till och inhängnats så att vi slipper attacker. Arbetsbänk, eldstad med grillplats finns, likaså ett rudimentärt hus med varsin säng. Gott så, för natten härjas av en åskstorm – tak över huvudet vill man ha. Morgonen efter strålar solen. Vi väljer omsorgsfullt verktyg, vapen och proviant, och ger oss sen iväg i varsin riktning: han utforskar norrut längs havsstranden medan jag genar genom skogen med sikte på den där stora ängen i väst. Där fanns vildsvin i går.

Headsetet rasslar till:

– Det är ett jättestort blått troll här!

Valheim – ett familjekitt.

Just ja – trollen. Tydligen har jag glömt att varna min son för dessa giganter och deras särdeles usla humör. Men min senaste save är tre år gammal, så han får ha överseende med glömskan. Och trollet såg honom inte, så han lyckades osedd smyga sig ut ur Black Forest och tillbaka till marker som är mindre dödliga för oss låglevlade nykomlingar i Valheims fenomenala sagovärld.

Valheim var furstligt underhållande redan i första utgåvan, och när jag nu plockat upp det igen och fått med mig sonen är han lika entusiastisk som jag och mina vänner var när spelet skänkte glädje till våra och miljoner andras pandemideppiga liv i början av 2021.

– Det är kul, jag ger det 7 av 10, säger sonen efter första kvällen.

Men redan nästa vända höjer han till 9 och strösslar lovord över det. Valheim går nu före go to-spelen Roblox, Fortnite och Minecraft. Se där!

"Valheim går nu före go to-spelen Roblox, Fortnite och Minecraft"

När han lagt ner för dagen kör jag ensam en stund till: enkla grejer som att jaga svin och rådjur, samla trä och sten. För vi måste göra oss redo för striden med jättehjorten Eikthyr, men den har jag inte berättat om – ser fram mot hans reaktion när det elektriska hovdjuret stormar mot oss. Ny betygsjustering?

Medan jag knatar runt och samlar i vår undersköna värld (ljussättningen är otrolig!) funderar jag vad som fick mig att sluta spela, varför man glömmer bort sådana här pärlor. Jag minns att det blev lite likriktat efter ett antal timmar, spelvärldar och bossar. Lite av survival-spelens baksida: samla, jaga, slåss – repetera. Ju längre man kommer, desto mer tid tar saker. Det känns inte riktigt värt det efter ett tag. Sen spelar den vansinniga mängden spel som släpps nuförtiden förstås också in, och har man inte obegränsat med tid att spela brukar man prioritera annat.

Men ett par års paus från vikingavärlden från Skövde var alldeles uppenbarligen det som behövdes för att väcka Valheim-suget igen. Jag sitter nu och planerar hur jag ska få in lite speltid efter skolmöten, städning och veckohandling. Funderar på vilken strandnära äng som kan locka flest vildsvin, om det är värt att försöka fånga in några och om vallgrav eller mur är bästa sättet att skydda huset mot tuffare fiender i de världar son och jag snart ska försöka överleva i.

"Jag sitter nu och planerar hur jag ska få in lite speltid"

Det här är verkligen inte första gången jag och sonen spelar ihop: vi har betat av allt från Mario Kart till Sea of Thieves, It Takes Two och Portal 2 genom åren. Ofta har han gillat dem, men de har känts lite stickspår – inte hans förstaval. Men den här gången har vi båda frågat varandra om vi ska fortsätta spela. Det är en annan känsla, att vi har samma längtan efter mer spel. Inte olikt hur mina kompisar och jag kände när Valheim var ljuskäglan i pandemimörkret.

Vi får se hur länge våra delade preferenser håller i sig. Kanske lockas han snart tillbaka till standardspelen med sina kompisar. Kanske inte. Men jag vet i alla fall att Valheim kommer leva kvar i hans minne. Om inte annat det där blåa trollet.