Men för att göra en lång historia kort: förstaperson är fortfarande att föredra. Däremot gillar jag att spelet faktiskt ser bra ut när jag växlar perspektiv. Rpg-nördarna i oss tycker om att få nya svärd och sköldar, men nog är det festligt att även kunna beskåda prakten.

Något som också ser bra ut är spelets design med sitt vikingatema. Men tekniskt sett märks det att det här är tredje spelet för teamet under den här konsolgenerationen. Ny motor eller ej, en inte särskilt okänd svensk utvecklare har visat vad man kan göra för slags underverk med pc:n som huvudplattform, och det kan den Xbox 360-version av Skyrim som jag kör inte mäta sig med grafikmässigt. Dessutom har Elder Scrolls sina rötter i just pc-formatet. Då kan det tyckas konstigt att konsolerna är huvudplattformerna, eller hur är det med den saken? Den annars kolugna Matt ser häpen ut:

– Vi har inte sagt att de är huvudplattformerna! Det finns ingen sådan, enda skillnaden är att pc:n får högre upplösning och att man se större avstånd. Annars är de samma spel.

Matt menar att det hela bygger på ett missförstånd. De kommer inte att porta Skyrim till pc i efterhand. Alla tre varianter byggs på samma premisser. Att det inte är tal om någon ny generation konsoler är inte heller en svaghet, påstår han, då utvecklarna slipat sina färdigheter till nya höjder efter både Oblivion och #Fallout 3.

Bethesda gör sitt kanske snyggaste spel någonsin, men hade det inte kunnat se ännu bättre ut?

Ett kontroversiellt beslut som däremot stämmer är att vapen och utrustning inte längre går sönder, något som är ett klassiskt rpg-element och dessutom bygger på bilden av realism. Den stora stridshammaren och tvåhandssvärdet som jag roffar åt mig längs vägen kommer inte att nötas – snarare tvärtom.

– Istället för att förstöra dina prylar låter vi dig uppgradera dem. Vi har liksom vänt på steken och gjort en positiv upplevelse av det hela. Förhoppningsvis kommer folk tycka bättre om att uppgradera än att reparera.

"Spring hem till mamma"

Efter mitt våldsamma sidospår börjar vägen slutta neråt mot mindre snö och öppnare landskap, men innan jag når mitt mål möter jag, strax efter en stor vaktpost i trä, en annan orc. Eftersom vi åtminstone har vår ras gemensamt ser jag en chans till en bundsförvant. Ett "spring hem till mamma"-citat senare förstår jag att vi nog inte kommer att klicka och fäller en spydig motkommentar. Men när stämningen blir brysk och herr orc bara är sekunder från att lyfta sitt svärd blir jag skraj och ber om ursäkt. "Gud, vad du är tråkig", kompletterar förnedringen.

Just till höger om mig stupar bergsväggen rakt neråt och på botten ser jag en skock halmtak sticka upp. Äntligen är jag framme. Men precis vid porten till staden blir jag smärtsamt medveten om att orcer göra sig icke besvär. Med svansen mellan benen och pilar vinande kring mina öron får jag tänka om. Falkreath hade en stolt hjort som sin markör på kartan, men en bra bit längre bort ligger Markarth som vill förknippas med diaboliska horn. Känns bättre.

Den elfte november släpps draken lös.

Men jag ramlar in på ytterligare ett sidospår. En svart grottmynning fångar mitt intresse och där inne väntar dödliga fällor i form av eldsprutande statyer och blytunga stockar, förseglade dörrar som öppnas med sinnrika pussel, och det toppas av en tragisk berättelse om tre vänner. Allt känns drivande och genomarbetat, men det mest häpnadsväckande är att detta enbart är ett sidospår till det riktiga äventyret. Då har jag inte ens nämnt Markarth som jag nådde till sist vid änden av en flod, där jag blir indragen i en kannibalhärva. Givetvis också ett sidospår.

Skyrim släpps den 11 november och kommer att leva upp till dina förväntningar.