Square Enix har skapat ett lättviktigt rollspel där fokus ligger på svärdviftning med wiimoten. Lyckas de sticka ett hål i min kevlarsjäl och charma mig?

Personligen tyckte jag att Final Fantasy VII var stentrist. De slumpmässiga striderna fick mig att stänga av spelet som fått många vuxna gamers att gråta. Sedan dess har jag inte rört en Square Enix-titel. När de nu gör ett Wii-spel och samtidigt lämnar evighetssagan blev jag nyfiken, i västvärlden är Dragon Quest-serien inte hälften så känd som syskonet men i hemlandet Japan är den väldigt populär.

Om du letar efter ännu ett 40-timmarsäventyr med djup story och massor av möjligheter kan du sluta läsa på momangen. Dragon Quest Swords är rollspelande på plaskdammsnivå. Du spelar sonen till kungarikets legendariska svärdsman som för fem år sedan besegrade ondskan men blev av med ena armen på kuppen. Nuförtiden har han bytt värjan mot ölstopet och raggar hellre kvinnor än gräl. Därför är det upp till dig att dra svärd när oroligheterna börjar ta fart igen. Berättelsen är långt ifrån originell men tack vare sköna karaktärer och för ovanlighetens skull hyfsade röstskådespelare blir jag tillräckligt engagerad för att vilja spela igenom den.

Regelbundna strider

Rälsskjutare som funkar

Spelet är uppdelat i kapitel och varje ny del innebär en strapats utanför stadens skyddande murar. Väl ute på stigen är valmöjligheterna få: med styrkorset går du framåt längs en förbestämd led och du har bara möjlighet att titta åt sidorna. Du behöver sällan trava länge innan monster stoppar din väg och spelets grundkoncept - svärdviftandet - tar vid. Vi lämnar aldrig förstapersonsläget och efter att motståndarna radat upp sig på skärmen gäller det att lära sig deras attackmönster. Du tar fram skölden genom att hålla in B-knappen och via skärmindikationer får du veta vart fienden siktar någon sekund innan attacken kommer. Du har möjlighet att hantera svärdet på två sätt: wiimoten känner av i vilken vinkel du sveper och motsvarande hugg delas ut. Stöter du kontrollen mot skärmen kan du också sticka fienderna, något som kan bryta blockeringar och få dem ur balans.

Tvi för bi!

Genom att markera en punkt på skärmen med A-knappen flyttas slagets centrering, som annars alltid är i mitten, vilket är nödvändigt när fienderna håller sig på kanterna. Lyckade träffar fyller en mätare som när den är full ger dig tillgång till specialattacker. Utför en serie rörelser innan tiden tar slut för att ge motståndarna en rejäl smocka. Stridssystemet fungerar precis som det är tänkt och utmaningen ligger i att hinna blockera allt och gå till motattack, vilket blir speciellt lurigt när olika sorters fiender vill åt din skalp. Den enda gången det sviker mig är när Square Enix tryckt in fler fiender än vad konsolen orkar hantera, skärmuppdatering sjunker och det känns som att alla slag inte registreras på grund överbelastning.

Inget världsrekord i polygoner

Men klart behaglig grafik

Mellan uppdragen går du runt i den sparsamt befolkade staden, kikar på vad vapenhandlaren har att erbjuda (inte mycket) och köper förnödenheter till nästa uppdrag. Alla som har spelat rollspel tidigare känner igen sig och avbrotten från svärdsviftandet är välkomna. Omgivningar och karaktärer kan självklart inte grafiktävla mot de andra plattformarna men jag tycker att Square Enix har lyckats bra med ytan och genom välarbetade texturer lyckas de skapa en behaglig stil. Deras humor är ofta på gränsen till barnslig men oftast klarar de av att balansera på charmkanten.

Dragon Quest Swords: The Masked Queen and the Tower of Mirrors erbjuder lättsamt äventyrande och energiskt svärdviftande som fungerar. Det är inte årets bästa spel och är överstökat på en arbetsdag om du inte får mjölksyra i armen. En inkörsport till tyngre rollspel och titeln som övertygade mig om att Square Enix inte är överskattade. Jag ser fram emot deras kommande skapelser till Wii.

Skicka en rättelse