Korkad kamera och irriterande glasväggar
Men för varje lysande svärdshugg och varje graciös våldsballett som striderna serverar finns det en mörk, sunkig baksida i Ninja Gaiden II. Eller egentligen är det bara en sak, men den är extremt irriterande. Kamerakontrollen är helt sanslöst dålig.
Det är rätt fascinerande att Team Ninja släpper igenom en så undermålig del av spelkoden till det som de utan att tveka kallar världens bästa actionspel. Du ser hela tiden Ryu ur tredjepersonsvy, snett bakifrån. Kameran kontrollerar du med ena styrspaken men problemet är att den inte går att finjustera. Dra åt vänster och kameran svänger i 90 grader och vägrar att stanna i något sorts mellanläge. Det här resulterar i två saker: för det första är det närmast hopplöst att försöka undersöka miljöerna utan att manövrera din ninja så att han står rätt framför dem. För det andra måste du hela tiden vara beredd att nollställa kameran så att du ser vad eller vilka du slåss mot.
Det finns ett stort irritationsmoment till och det är spelets närmast charmigt envisa vägran att dölja dess linjära upplägg. Itagaki målar upp fantastiska miljöer och landskap som bara väntar på att upptäckas, för att sedan placera ut osynliga glasväggar precis överallt för att hindra dig att så mycket som att ta ett litet steg från den bestämda vägen. Det hela blir plågsamt uppenbart när Ryu under en dramatiskt intensiv takscen springer in i vägg efter vägg tills jag inser det bara finns en väg att gå, det är inte ens logiskt presenterat i det här fallet.
Underbara vyer, medelmåttig grafik
Om det är något som jag verkligen faller pladask för så är det spelets grafiska utformning. Då menar jag inte grafikens rent tekniska kvalitéer, utan dess art direction. Första banan är en underbar hyllning till Blade Runners klassiska sf-landskap. Det är svävare som skyndar mellan hisnande skyskrapor i en mörk futuristisk framtidsversion av Tokyo. Korsa det med japansk bonderomantik som blommande körsbärsträd och enkla tempel på toppen av skyskraporna och du har ett fantastiskt resultat.
Ett annat utropstecken är animationen i striderna som är makalöst bra. Men bortsett från det är grafiken, förvånande nog, ganska torftig. Ryu är stel som en fiskpinne när han springer och hoppar omkring på banorna och lika bra som vyerna ter sig på avstånd lika medelmåttiga är Itagakis konstruktioner på nära håll.
Ninja Gaiden-serien har alltid varit känd för sin närmast absurda svårighetsgrad och den här upplagan är inget undantag. Det finns tillfällen då jag vill slänga handkontrollen i väggen av ren frustration. Slutbossar som jag stångar mig blodig mot tills jag efter otaliga försök lyckas ta mig vidare. Varje gång jag är på väg att ge upp lyckas jag ta mig vidare ytterligare en bit. Det är svårt, men på ett bra sätt.
Nästan fantastiskt
Till syvende och sist är Ninja Gaiden II ett bra spel som stundtals snuddar vid den briljans som Itagaki fick fansen att drömma om. Men den urusla kameran drar ner betyget, Team Ninja borde veta bättre än att låta en så pass grundläggande funktion vara så undermålig. Att grafiken eller storyn inte imponerar spelar ingen större roll, det finns det andra spel för. Itakagi har skapat en kuriositet: ett fantastiskt fightingspel inramat av ett mediokert actionäventyr. Kan du stå ut med den neurotiska kameran och den utmanande svårigheten har du en liten pärla att se fram emot.
