Kanske är det för hans citatvänliga personlighet. Om han inte sågar Tekken-serien så rackar han ner på sina egna kollegor för deras, i hans mening usla PS3-version (Ninja Gaiden Sigma). Men nu är det dags för denna tv-spelens Bob Geldof att låta hantverket tala för sig självt. Resultatet är både briljant och mediokert på samma gång.
Den här gången ska vår favoritninja Ryu Hayabusa sätta stopp för skurkarna i The Black Spider Clan och det är egentligen allt du behöver veta om storyn förutom att den är ungefär så korkad som man kan vänta sig. Ta det nu inte som någon större kritik, på något sätt hör det till genren.
Du blodiga nya värld
Det första som slår mig är stridernas närmast hypnotiska fascination vid blod och avhuggna lemmar. Att beskriva en Ninja Gaiden II-strid i ord går inte riktigt att göra. Det är som att se en Wuxiafilm med en blodtörstig Red Bull-drickande Duracellkanin i huvudrollen. Ditt ninja-alterego virvlar mellan fiender och kapar armar, ben och huvuden på löpande band. Men vem har sagt att ett par avhuggna lemmar är något att bry sig om? Fienderna här verkar modellerade efter Monthy Pythons svarte riddare och blir med andra ord snarast förnärmade över att bli av med armar och ben. När de inser att loppet är kört försöker de ta med dig i döden genom att spränga sig i luften. Men, just det, striderna: de är fantastiska i sin all sin virvlande prakt och utan tvekan den bästa delen av spelet.
Du börjar med ett futtigt svärd men snart hittar du nya vapen så som en grym virvlande stav, klor till händer och fötter och andra godbitar. Under spelets gång hittar du små papperslappar (nej jag vägrar kalla dem för "scrolls"; papperslappar) strategiskt utplacerade i kistor och med dessa kan du lära dig nya combos och tekniker. Efter ett tag har du en liten arsenal av coola combos att välja mellan och du kan få upp till tre nivåer i skicklighet med varje vapen och på så sätt låsa upp nya möjligheter.
Det finns mer än kallt stål att vifta med. Du kan även använda dig av en sorts magi som kallas för ninpo. Skjuta eldbollar, slita fiender i stycken med nålar är några fiffigheter att ta till.
Kontrollen är riktigt välutvecklad och det är intuitivt att lära sig grunderna i stridssystemet, det är först när de mer avancerade combosarna börjar trilla in och motståndet succesivt trappas upp som det blir lite mer komplicerat att styra sin lille ninja. Precis som det ska vara.
