Kid Icarus: Uprising

Mitt betyg är en lögn. #Kid Icarus: Uprising är himmelskt härligt ibland, rasar ner i ett bottenlöst helvete ibland men är aldrig någonsin en sömnig medelmåtta. Det är tvära kast mellan ytterligheterna och detta är såklart både en styrka och svaghet.

#Kid Icarus inledde sin karriär 1986 i ett plattformsäventyr till NES som förmodligen är spelhistoriens mest älskade medelmåtta. Det var stundtals orimligt svårt och änglakontrollen var brutalt oförlåtande. Men det hade ändå tillräckligt med fina sidor för att fastna i minnet hos spelarna. Enklare rollspelsinslag fördjupade upplevelsen och det oförglömliga soundtracket fick oss alla att försöka. Bara. En. Gång. Till.

Pit hann också med ett äventyr till Game Boy 1991 innan han tog en rekordlång semester på över 20 år. Men plötsligt var han tillbaka som den självklara frälsaren till 3DS och kampen mellan ljusets drottning och ondskefulla Medusa var på nytt aktuell. Men konsolens förmodade flaggskepp tog det piano och lät fansen vänta ytterligare ett tag. Under året som gått har istället guldgossarna #Mario och #Link passat på att stjäla showen och frågan är om Pit ånyo hamnar i skuggan av giganterna.

Är återkomsten lika bra som den är efterlängtad?

Kid Icarus: Uprising ser fantastiskt ut. När vi skjuter fram över himlavalvet är det omöjligt att inte sugas in i landskapet och allt som händer på den lilla men naggande goda 3D-skärmen. Farten är hög och vyerna växlas i åksjukt tempo men illamående blir jag aldrig – bara sjukt glad. Vibrerande heta sanddyner mixas med kokande vulkaner där vi måste sicksacka mellan lavaduscharna. Vi blir vittnen till enorma fältslag bland människor långt under oss och tas ut i rymden bland en ocean av stjärnor. I ett särskilt minnesvärt stycke delar Poseidon sitt hav mitt itu och låter oss utforska korallrev och undervattensslott.

3DS och tronen av plast

För att göra den luftiga upplevelsen mer kontrollerad leveras Uprising med en plasthållare. Japp, #Nintendo som gav oss Wii-"vi älskar plast!"-konsolen gör det igen. Men faktum är att de har en poäng. Med vänsterhanden används styrspaken för att ratta Pit medan L-knappen fungerar som vapentrigger. Högern används i sin tur för att sikta på pekskärmen. Men andra ord: du greppar alltid konsolen med en hand och håller stylusen i den andra. Därför känns det vettigt att placera konsolen i hållaren. Särskilt bärbart blir inte "plasttronen" men det bekymrar mig mindre när det är en enormt följsam upplevelse att peppra fiender genom luftfärden.

Däremot blir spelet vingklippt när det når markplan. Varje bana inleds i skyn men eftersom ljusets gudinna, Palutena, bara kan hålla Pit i luften under fem minuter tvingas han gå in för landning med jämna mellanrum. Så från en oemotståndligt vacker rälsskjutare byter spelet form till en hopplös shooter. Kontrollen är bedrövlig och tempot haltar; upplevelsen med fast mark under sandalerna saknar helt enkelt allt som gör himlafärden så fantastisk.

För ögat ser det ut som om Pit vacklar när han tar sig framåt och att vrida kameran med hjälp av pekskärmen känns som en mindre lyckad nödlösning. Och jag rynkar ögonbrynen – många gånger. Styrspaken är exempelvis överkänslig. Om du lutar den för snabbt tar Pit ett jättesprång och kan med lite oturlig flax trilla av plattformen eller rakt in i en fiendefamn. Även spelets multiplayer äger rum på land och består av lag- och individbaserade matcher. Det råder dock inga tvivel om att soloäventyret är spelets huvudrätt.

Uprising är en bitterljuv upplevelse, för även om varje banas inledning är fantastisk vet jag att glädjen kan ta slut när som helst. Det jordnära gameplayet har egentligen ett mindre styrt upplägg än himlens dito. Ändå har Nintendo lyckats med konststycket att ge mig en "fri som fågeln"-känsla i rälsskjutaren. Det är en slags motstridig prestation i sig.

Tur är då att spelet har ett lika fylligt som fyndigt manus. Pit och Palutena håller ständigt låda med de karismatiska fienderna. De skämtar med en dråplig självdistans och refererar ständigt till det förflutna ackompanjerat av NES-sprites och musikstycken från förr. Det bästa av allt är att merparten av denna bedårande humor sker i bakgrunden samtidigt som du rattar Pit genom banorna. Helveteshundar liknas vid #Nintendogs och den fjärde väggen slås ständigt ut. Ibland distraherar allt snack såklart men resultatet är också att spelet får en färgsprakande personlighet som alltid skiner starkt.

Så änglarna ömsom gråter, ömsom fröjdas men är aldrig likgiltiga. Den som ger sig i kast med Kid Icarus: Uprising kan alltså vänta sig en magisk färd över himlavalvet och en resa bland ytterligheterna. Och i slutändan är Pits återkomst ändå något som värmer de kallaste av hjärtan – trots hans vingklippta äventyr.