I en tid då även det svåraste av survival horror-spel förklarar vad du ska göra in i minsta detalj, är det befriande att tvingas jobba för att överleva.

Mitt första försök att spela #Don't Starve, efter att jag charmats av den grafiskt rena, lite dystra visuella stilen, går sådär. Jag finner mig plötsligt i en sepiatonad, slumpgenererad värld, där en man klädd som en herre från sekelskifter hånar mig och därefter bokstavligt talat går upp i rök. Jag är ensam på en grässlätt, med bara mina två händer, min hjärna och min episka, tudelade frisyr. Man kan tycka att det borde räcka. Vid skärmkanten skymtar jag en buske. Ett snabbt klick på den visar sig resultera i lite kvistar fickorna.

Frisyren får ett eget betyg: 5 av 5!

Kvistarna, och en bit flinta som jag hittar liggande i skogen, resulterar i en yxa med vars hjälp jag fäller ett par stadiga granar. Nu har jag ved och, av okänd anledning, kottar. Med lite gräs som jag hittar på en savann i närheten tänder jag en lägereld. Min karaktär upplyser mig om att det är nödvändigt när det börjar skymma. Varför? Tja, vem vill sitta och fisa i den kalla skogen i kolmörker, egentligen?

Jag gör upp en eld. Wilson, min karaktär, står vid elden och ser skeptisk ut hela natten, och när morgonen kommer beslutar jag mig för att ge mig ut på upptäcktsfärd för att se vad jag kan hitta som hjälper mig att överleva lite längre, och kanske rent av lista ut vad spelet går ut på. Men vad var det? Wilson hör något, och efter en stund hör jag det också. Något närmar sig och det låter inte bra. Ett grymtande, skällande ljud med en aggresiv ton. Efter ett par minuter rusar två ondsinta hundar (?) mot mig genom skogen. Jag springer. De springer efter. Jag bestämmer mig för att stanna och slåss. Tio sekunder senare betraktar jag dystert huvudmenyn igen. Därefter provar jag en gång till.

Välventilerat med mysigt?

Några dagar senare har jag gjort alla misstag man kan göra, dött fler gånger än jag kan räkna och överlevt kanske 30 dagar som mest. Jag har låst upp ett par nya karaktärer (en pyroman-tjej, en korkad kraftkarl och en robot som kan äta ruttna bär, med flera) och vet nu exakt hur man skaffar plankor, bygger sig en torkställning, skaffar en pälsmössa och överlever vintern. Vilket inte betyder att jag faktiskt överlever vintern varje gång, bara att jag vet hur man ska göra.

Var är slutet?

Jag har inte kommit i närheten av spelets slut, även om jag har hittat maskindelar som antyder att det finns något slags mål. Jag har också provat ett äventyrsläge som i skrivande stund absolut inte är färdigt. Men Klei har lovat att arbeta vidare med spelet i minst ett halvår efter release, så det gör inte så mycket. Det som redan finns där är en fascinerande, oförlåtande och oerhört beroendeframkallande överlevandsupplevelse. Det är inte ens survival horror, det är bara survival. Och jag kan inte sluta; jag måste överleva vintern!

Spelmekaniskt är Don't Starve extremt enkelt. Du klickar på saker för att göra något med dem, som att plocka gräs, hugga träd, anfalla jättespindlar och annat. Ett högerklick kan ge andra alternativ, vilka syns när du hovrar med musen över föremålet ifråga. Du ser hela tiden vad du bär på dig i skärmens nederkant och du kan använda tre saker samtidigt: en grej på huvudet, en på kroppen och en i händerna. Det låter dig till exempel ha en vinterjacka, en buffelmössa och en spade, eller ett träpansar, en fotbollshjälm och ett spjut, beroende på situation.

Instruktionsbok? Den hittar du i speltiteln

Uppbyggnaden är också väldigt logisk. Gräs och pinnar = fackla. Flintbit och pinnar = spjut. Buffelhud och silke = vintermössa. Det tar inte lång stund att fatta principen och därefter är det bara kul att lista ut vad man kan göra med de saker man hittar i världen.

Don't Starve kommer att jämföras med #Minecraft, men här handlar det mer om överlevnad och mindre om att bygga. I Minecraft blir du inte heller av med ditt sparade spel när du dör, men i Don't Starve raderas det automatiskt. Den charmiga retrostilen, den kittlande spänningen i att överleva bara en dag till och den oförlåtande svårighetsgraden gör Wilsons överlevnad till ett spel du kommer att spela om och om igen tills du dör. Då försöker du en gång till.

Skicka en rättelse