Inspirationen från Kane & Lynch är alldeles slående; det händer flera gånger att jag refererar till Michael som Kane och Trevor som Lynch inför mig själv. Och dynamiken dem emellan är snarlik. Trevors galenskap och spontanitet kompletterar Michaels beräknande klarsynthet - de behöver varandra, men är också farligt destruktiva tillsammans. Franklin passar bra in som en medlare mellan dem, och speglar bäst min attityd till händelserna och spelet (även om ju han också råkar vara en iskall mördare...).

För att tydligare särskilja karaktärerna har de på rollspelsmanér olika spelmässiga styrkor och svagheter, deklarerade i tydliga staplar. Det går att bättra på respektive karaktärs egenskaper genom att utöva dem i praktiken, ett koncept som introducerades i San Andreas och som känns lika naturligt som självklart.

Precis som i San Andreas blir man bättre på vissa saker genom att upprepa dem. Bakom denna bild ligger en hel del tid i bänkpress och på skyttebanan.

Los Santos är en imponerande detaljerad motsvarighet till Los Angeles. I jämförelse är GTA:s skildring givetvis förenklad och karikatyrisk, men jag kommer på mig själv med att omkullkastas av likheterna. Och simulationen i sig är ännu lite mer sammansatt än i den banbrytande föregångaren. #Rockstars fallenhet för fysikmotorn Euphoria - samt de lärdomar de dragit av den tunga actionskildringen i råbarkade #Max Payne 3 - är välkommet närvarande. Karaktärernas rörelser känns tunga och trovärdiga och är påtagligt rotade i miljön, och den fysiska simulationen av alltifrån fötter mot trottoarkanter och i trappor till pilotandet av helikoptrar och flygplan är övertygande.

Att krama en slasktrasa

Däremot märks det enormt tydligt att vi närmar oss slutet på en konsolgeneration. Xbox 360 och PS3 sliter på ruinens brant för att rendera och simulera världen i rörelse, och om man som jag redan vant sig vid en högre teknisk nivå på pc kommer man att frustreras över det retsamma i att spelet förmodligen skulle se helt fantastiskt ut på bättre hårdvara. Det är otroligt vad Rockstar har lyckats krama ur slasktrasorna till konsoler, men när vägbanan framför en flimrar av den låga upplösningen och bilduppdateringen sviktar (emellanåt betydligt under 30 fps) av all belastning måste man ha en hel del överseende för att inte reagera.

Skulle du köpa bil av den här mannen? Cykel? Suddgummi...?

Att femman är rekorddyr återspeglas i den rena kvantiteten av innehåll. Rockstars fallenhet för samhällssatir är precis som tidigare ständigt närvarande - i spelets pratradio, i dess nyhetsmedia och tv-program, på dess reklamtavlor och motsvarighet till internet, och framför allt givetvis i de scenarion och uppdrag man ställer inför karaktärerna. En paranoid datornörd vid namn Lester ger de notoriska brottslingarna måltavlor att slå ut för att tillgodogöra hans egna viljor och intressen - inte minst för att påverka aktiekurser som man förutseende kan investera i och göra sig en hacka på. Ett scenario handlar om att ta itu med spelets motsvarighet till Facebooks Mark Zuckerberg, en girig internetpionjär på det såkallade Lifeinvader. Tapetserad runtom i staden kan man också se reklam för den nya modellen av iFruit - “3 procent bättre, 3 procent tunnare, 30 gånger så lång väntetid”. Och så symbolen, en fallosliknande fruktskål...