Frys skägget av dig i ett Diablo-doftande vikingarollspel med tomtar och troll.

Jag är ute i snön. Plötsligt får jag syn på en grupp tomtar. Som brukligt hugger jag genast ner allihop med en enorm yxa. Efter väl förrättat värv skär jag av deras öron och sparar dem i min läderpung. På kvällen när familjen samlas kring brasan tar jag fram min påse med blodiga tomteöron och så myser vi tillsammans.

Förmodar jag.

Hur jag än försöker, vilket scenario jag målar upp i skallen, så är det svårt att få den här skildringen av vikingar på tomteslakt att riktigt gå ihop i huvudet. För att vara helt uppriktig så ser tomtarna inte ut som tomtar, utan mer som så troll eller vättar. Men de kallas för ”tomte”, och belöningen man får för att slå ihjäl dem är avhuggna öron.

Att tillbe asagudar var enormt resurskrävande, tydligen.

De här tomtarna är förvisso blodtörstiga små kreatur, och de första dussinfienderna du kommer stöta på i actionrollspelet #Viking: Wolves of Midgard. I allt väsentligt är Viking ett spel i Diablo-skolan, där du köttar dig igenom enorma mängder dussinfiender för att i slutet av varje bana drämma en fet hammare i skallen på en boss eller två.

Det är ganska lite som sticker ut med Viking: Wolves of Midgard, trots att utvecklarna ändå försökt att särskilja det lite. Vikingatemat är ett av försöken, och det innebär att man slåss mot troll och jättar och andra väsen från gammal folktro, snarare än demoner och orcher. Men estetiken känns inte så distinkt nordisk som den hade kunnat göra, och varken miljöer eller monsterdesign lär höja några ögonbryn.

För att ge spelet en egen twist har utvecklarna blandat in element av #Dark Souls och överlevnadssimulatorer i smeten. På många banor måste du nämligen ta dig till lägereldar för att värma dig med jämna mellanrum, annars fryser du ihjäl. Ibland blir du förgiftad av vissa områden. Detta tillför egentligen inget mer än en tidsgräns för hur länge du kan utforska innan du måste rusa till ett säkert område, och blir ärligt talat milt irriterande snarare än spännande. Jag vill mörda tomtar, inte oroa mig för lunginflammation.

Spoiler: det gick inte så bra för de där små figurerna.

Dodge-mekaniken funkar bättre. Det är nämligen livsviktigt att hålla koll på de större fiendernas mönster och hoppa ur vägen för deras slag. Ungefär som i Dark Souls har du också en uthållighetsmätare som gör att du inte kan använda specialförmågor och rulla runt på backen hur mycket som helst utan att bli trött så du kan inte hamra på knapparna oavbrutet.

Jag gillar känslan av att få in en rejäl träff med en tvåhandshammare, för att sedan kasta mig ur vägen för motattacken. Däremot är det påfallande lätt att fasta i miljöerna på olika sätt, vilket förtar flytet ibland. Att kunna hoppa ur vägen för fiendeattacker är dock inget nytt i sig. Den som spelat #Diablo 3 på konsol är redan bekanta med konceptet, och Viking känns onekligen anpassat just för konsol. Jag föredrar fortfarande, av gammal vana, att spela det med mus och tangentbord, men det är inte helt väl anpassat till det alla gånger. Dels händer det ofta att din karaktär står och slår i luften istället för att röra sig, trots att man inte når det man vill slå på. Dels är det ett elände att köpa större mängder resurser i butiken med mus, då man måste klicka tusen gånger för att köpa tusen enheter av någonting. Med handkontroll håller du bara in styrsparken.

Sidouppdragen är också ganska oinspirerade. Oftast handlar det om att slå sönder ett visst antal byggnader, eller döda ett visst antal fiender, för att få lite extra resurser. Det är egentligen inget problem i sig, actionrollspel handlar om action, inte om komplicerad uppdragsstruktur. Men eftersom vissa uppgraderingar kräver en hel del resurser känns det snabbt ganska grindigt. När spelet av och till försöker sig på lite omväxling blir resultatet också blandat. En särskilt dålig sekvens låter dig stampa omkring som en enorm, närmast odödligt, best. Det är kul i cirka tio sekunder, innan man inser att det går alldeles för långsamt och att det hela håller på alldeles för länge. Viking är, ironiskt nog, som bäst när det håller sig till standardformulan och låter mig kämpa mot stora bossar och smärre tomtearméer, snabbt, intensivt och utan krusiduller.

Att förvandla fiender till grisar är ju lite kul.

Sedan har vi tyvärr också buggarna. De är ett större hot än blodtörstiga tomtar. Vid ett tillfälle kunde jag inte längre byta vapen och fick starta om spelet. En klart värre bugg var när jag skulle uppgradera mitt skepp inte kunde komma vidare i spelet. Uppdragsmarkören vägrade uppdatera sig, och påstod att jag fortfarande behövde uppgradera, vilket inte längre var möjligt. Bara vänta på en patch eller spela med en annan karaktär.

Det finns en gedigen, om än ospektakulär, grund här. Viking: Wolves of Midgard är inte ett uselt spel, och är du sugen på ett mer konsolorienterat actionrollspel så kan det kanske vara värt ett försök. Det är ganska beroendeframkallande att pulsa fram i snön och meja ner allsköns oknytt. Men bristerna gör sig i slutänden påminda lite för ofta för att jag ska kunna blunda för dem i längden. Viking är inte värt att gå bärsärk över.

Skicka en rättelse