MÖP:igt andra världskrigs-nörderi får pojk- och flickhjärtan att bulta och slå volter.

Efter en 50 spelade timmar börjar jag faktiskt få häng på det. Jag har slutat försöka förstå varje liten pinal i Eugen Systems ambitiösa RTS, och istället börjat luta mig tillbaka och låta instinkterna få mer spelrum. Jag börjar vinna i multiplay, eller åtminstone få till oavgjort. Magkänslan ger rätt, och stressen under en intensiv fiendeeld blir mindre påtaglig. Om man vill kan man lägga ner större delen av sin vakna tid på att plugga in och förstå exakt vad alla enheter kan och inte kan göra i Steel Division, eller så lär man av sina misstag. Alla är inbjudna till privatfesten, som trots sitt extremt avskräckande skal av siffror, beteckningar och obegripliga ikoner till slut är nästan lika inkluderande som en kommunsponsrad vattenfestival.

Eller ja, man måste ju faktiskt vara lite intresserad också. Det är en hyperdetaljerad bild som Eugen Systems målar upp av händelserna strax efter D-dagen. Från de allierades försök att bryta ner den fruktade Atlantvallen, de efterföljande skärmytslingarna bland de ikoniska fält och bocager, kantade av murar och häckar, som vi som snöat in på andra världskriget nu kan lika bra som vår egen bakgård.

Du zoomar från fågelperspektiv till soldatvy på någon sekund. Läckert![/imgd]

Översiktskartorna är enligt uppgift designade efter flygrekognoseringsfoton från tiden för invasionen, och från den vyn kan jag zooma ner ändå på soldatnivå. Alla fordon, vapen och uniformer ska vara verklighetstrogna (min möp-nivå är inte riktigt så hög att jag kan verifiera detta). Bebyggelse och landskap ser ömsom härjade ömsom pittoreska ut; det känns verkligen inte som att utvecklaren byggt kartorna för att de ska passa pc-spelande armstödsgeneraler på 2000-talet. Jag har i alla fall illusionen av att jag får ställas inför ungefär samma beslut och situationer som allierade och tyska officerare i juni, 1944.

Spelet skryter med över 400 olika enheter, som alla är stöpta i historiskt korrekta formar. Den överintresserade kan studera dem i närbild, läsa om den exakta beväpningen och mycket mer. I teorin borde man kunna vinna det mesta bara genom att hårdplugga dessa stats, men så långt är i alla fall jag inte beredd att sträcka mig.

Och det är tur för utvecklarna att deras nörderi och kärlek till källmaterialet verkligen strålar på sina håll. För efter den tjugonde kraschen ruttnar jag faktiskt lite smått. Recensionskoden kommer såklart att få en patch redan vid lansering, men då jag mottog den knappt en vecka före dagens release (23 maj), förväntade jag mig faktiskt en mer välpolerad kod. Det finns säkert över-möpar som kan berätta för er om spelet även brister i balans - om räckvidden på Sherman-stridsvagnarnas 75-millimeterskanoner är off med några meter, eller om 17:e SS Panzergrenadier Division Götz von Berlichingen faktiskt inte var i exakt den där busken öster om Sainte-Mère-Église i verkligheten - men när datorröster inte hunnit ersättas med mänskliga sådana i singelkampanjens mellansekvenser känns det i alla fall för mig som om man missat både en och två deadlines.

Är ni inte så taggade att era sladdriga Montgomery-baskrar riskerar att darra av er i rent skärt habegär, kan ni lika gärna vänta ett tag med ett köp. Låt spelet landa i communityt och få de patchar det kommer att behöva, så kommer ni nämligen att bjudas på en mästerlig uppvisning i anal, levande historia. Förhoppningsvis helt utan störningsmoment.

De böljande striderna, uppbyggda i tre faser där olika enheter görs tillgängliga allteftersom, är makalöst nervpirrande. Speciellt mot mänskligt motstånd. Slagen förs med battlegroups, eller stridsgrupper på svenska. Dessa är tillfälliga sammansättningar och kan ha ungefär samma storlek som en bataljon. Inför varje slag eller match bygger man sin stridsgrupp ur ett antal olika, verkliga divisioner från sex olika länder. Vi ser till exempel SS-divisionen jag nämnde ovan, och de berömda screaming eagles, USA:s 101st Airborne. Som för övrigt glidflög in bakom fiendens linjer natten före invasionen, och har givit upphov till mängder av filmer och romaner. I multiplay kan du välja färdiga divisioner som du sedan bygger dina stridsgrupper av, eller skapa egna efter din personliga spelstil.

Väl på slagfältet får du aldrig riktigt slappna av. Du kan inte pausa helt, bara sakta ner tiden till “bullet time”, en kraftig slow motion. Line of sight är kung, och passar du dig inte kan du få mängder av enheter utslagna bara för att du inte visste vad som var bakom nästa skogsdunge. C-knappen är ovärderlig - nedtryckt så visas både avstånd och sikt kring musmarkören, så att du kan planera dina placeringar utan att dyka ner på gräsnivån med kameran och tappa översikten. Ett smart system med nedhållande eld och moral öppnar ständig för chanser att flankera trupper och omvärdera situationer.

Den ovärderliga C-knappen i aktion.

I multiplay kan du spela med några kompisar eller i hisnande 20-mannaslag med enorma kartor. Dessa är något av det roligaste jag har varit med om i spelväg, inte minst för att den finurliga effekten med en synlig, rörlig frontlinje gör det extremt uppenbart om du klantar dig, eller utför stordåd. Singleplay bjuder på tre kampanjer - Mission Boston med 82:a luftburna divisionen (USA), Atlantikwall med 21:a Panzerdivisionen, samt Operation Epsom, med skotska 15:e infanteridivisionen. Gedigna kampanjer som verkligen prövar dina färdigheter, och successivt blir svårare.

Det är extremt tillfredsställande med ett realtidsstrategispel där tank rush nästan alltid betyder plötslig död. För tank rusharen. Steel Division prövar hela tiden ditt taktiska kunnande, din strategiska nerv. Blir du tillbakasparkad ut i Atlanten har du som oftast bara dig själv att skylla, även om enheterna ibland kan bete sig lite särt. Att kalla in artilleri från utanför kartan, lyckas sätta in den där perfekta bazooka-träffen efter att ha legat och lurpassat med sina rangers i evigheter, eller märka att man har satt ihop den för stunden perfekta mixen mellan olika truppslag, är en enorm känsla.
Av egenmakt och vetskapen att trägen vinner.

Steel Division: Normandy 44
4
Mycket bra
+
Autenciteten och nördigheten
+
10 mot 10-matcher i multiplay!
+
Gedigna singelkampanjer
+
C-knappen
-
Kraschfest på mina två burkar med Nvidia-kort
-
Opolerat
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse