Hoppet är det sista som överger människan – äntligen har vi fått en sann uppföljare till Mario 64.

Super Mario Odyssey var från dag ett det mest intressanta spel Nintendo visade upp tillsammans med den nya hybridkonsolen Switch. Vad vi såg var en återgång till det klassiska samlandet i en öppen värld och det fick mig att gå från intresserad till såld. Med facit i hand kan jag konstatera att rörmokarens senaste äventyr lyckats leva upp till alla högt ställda förväntningar och samtidigt lyckas överraska på nytt. Du som väntat dryga tjugo år på en riktig uppföljare till Mario 64 kan alltså skatta dig extra lycklig.

Vi ser aldrig skymten av klassiska powerups

Mario själv behöver ingen längre introduktion och utvecklingsteamet verkar ha hajat detta när de väljer att inleda mitt i berättelsen ombord Bowsers luftskepp i vad som lika gärna skulle kunna vara finalen i vilket annat Mario-spel som helst. Peach har kidnappats ännu en gång och den här gången ska hon tvingas ingå äktenskap med skräcködlan. Marios räddningsförsök misslyckas; han slungas iväg långt ifrån skeppet och förlorar även sin ikoniska röda keps på kuppen.

Omtumlad och vilse i en bortglömd scenuppsättning från Nightmare before Christmas bekantar sig Mario snart med Cappy, en mystisk stormhatt som erbjuder sig att ersätta den förlorade huvudbonaden och även utöka Marios klassiska repertoar. Genom att kasta Cappy på fiender, objekt eller andra varelser går det att ta över dessa och styra dem efter behag. Vi ser aldrig skymten av klassiska powerups som odödlighetsstjärnor eller eldblommor, men i utbyte får vi prova på livet som goomba, koopa troopa eller rentav blodtörstande dinosaurie.

Vem har inte drömt om att få vara en T-Rex?

Med över ett 50-tal olika varelser och objekt att ta kontroll över är det faktiskt förvånande hur bra de flesta känns att styra. En personlig favorit är ninjafågeln som med sin spetsiga näbb kan fästa sig på väggar och komma åt klurigt placerade föremål i spelvärlden, men den runda löken med teleskopben som sträcker sig mot skyn går inte heller av för hackor. I och med att det mesta i spelvärlden plötsligt kan användas som ett potentiellt verktyg för att ta sig vidare i spelvärlden, så vänder det ibland upp och ner på det klassiska Mario-konceptet. Det är inte helt väntat att se vår italienska vän ratta en stridsvagn alá klassisk shooter, men överraskningar som dessa skänker äventyret en effektiv dos variation.

Även Mario själv är en silkesdröm att kontrollera och han rör sig på ungefär samma sätt som han gjort sedan Mario 64. Trippelhoppet, bakåtsaltomortalen och längdskuttet är tillbaka i vanlig ordning, men Cappy öppnar upp nya möjligheter för Mario att bokstavligt talat dansa fram längs banorna. Att kasta Cappy framför sig och använda som en extra plattform gör det bland annat möjligt att utföra galet långa hopp, och att kombinera detta med övriga tekniker lär vara en konst som kommer att förfinas av framtida speedrunners.

NSFW!

Vissa av de nya rörelserna, som att kasta Cappy uppåt och nedåt eller att göra mössan målsökande, använder rörelsekänsligheten i Joycon-kontrollerna och Nintendo vill väldigt gärna att vi spelar med en kontroll i vardera hand. I ärlighetens namn tillför det inte något särskilt och det går minst lika bra att använda den traditionella kontrollen. Att skaka hela skärmen i det portabla läget är inte heller något jag skulle rekommendera och att det ens är möjligt känns som en smärre blunder. Ett annat tveksamt inslag är möjligheten för en kompis att styra Cappy, men assistentrollen som glorifierat pekdon blir aldrig särskilt underhållande. Vill man spela flera skulle jag istället föreslå att turas om att styra Mario.

Utöver kontrollen är även nivåstrukturen som hämtad från Mario 64 och varje bana är en öppen värld att utforska. Stjärnorna har bytts ut mot "kraftmånar" och de gömmer sig i alla tänkbara vrår och skrymslen. Ju fler månar Mario samlar på sig, desto fler världar kan hans skepp, the Odyssey, besöka. En personlig höjdpunkt på resan är den sprudlande metropolen New Donk City, staden som visats i princip alla trailers för spelet. Det fanns en inledande oro över att den moderna miljön och människorna skulle kännas malplacerade i ett annars så imaginärt spel, men efter att ha ha satt mina plattformskunskaper på prov i betongdjungeln är jag förvånad över att det inte skett tidigare. Att hoppa mellan hustaken känns oerhört befriande och roligt, trots att det knappt finns några fiender att tala om.

Att följa huvuduppdragen på banorna ger i de flesta fall tillräckligt många månar för att Mario ska kunna fortsätta sin jakt efter Bowser, men det finns så många extra månar och mynt att fylla sina fickor med att det nästan blir löjligt. Månarna finns verkligen överallt och flera av dem upplever jag som rätt slarvigt utplacerade; vissa går att hitta mitt ute i det öppna, medan andra är telegraferade på pinsamt uppenbara sätt, exempelvis med ett starkt ljussken. Till slut tar det eggen av samlandet och gör det hela till en menlös pixeljakt, men då pratar vi kanske om de sista 200 eller så. Lyckligtvis finns ingen hubb att bli ivägskickad till, vilket såklart ökar tempot gentemot övriga Mario-spel i 3D, men jag hade hellre sett färre månar överlag och att fler av dem var gömda bakom renodlade plattformsutmaningar.

För är det något jag saknar när jag inledningsvis spelar Super Mario Odyssey så är det just utmaning. Visst, världarna ser spektakulära ut med tanke på den relativt klena hårdvaran och det finns så otroligt mycket att utforska, men det är först när spelet börjar lida mot sitt slut som jag börjar dra nytta av Marios hela repertoar. Kanske är det för att miljöerna är så stora att de saknar lite av den där plattformsperfektionen vi vant oss vid från exempelvis Galaxy-spelen. Det är ingen större överraskning att Nintendo väljer att spara de mest utmanande momenten till slutet och när eftertexterna väl rullat klart väntar betydligt tuffare motstånd, men det hade varit trevligt att få ett tidigare smakprov av den varan.

Strax över tiotalet världar går att utforska, men en del av dem är mycket små vilket i förlängningen innebär att storyn är över fortare än man kan tro. Efter ungefär 15 timmars spelande passerade jag mållinjen, vilket kan tyckas lite men det är som sagt bara början på en sanslöst lång resa mot att försöka samla allt. Dessutom väntar fler överraskningar. Jag ska inte säga för mycket, men det handlar om ett kärt återseende, där den berömda säcken knyts ihop med en vacker rosett på toppen.

Nytt möter gammalt och faktum är att det är just detta som får Marios senaste äventyr att kännas så speciellt.

För sanna nostalgiker finns det en hel del extra fluff att glädjas över, i synnerhet den uppsjö kostymer vars inspiration härstammar från Marios förgångna. Vad som med största sannolikhet skulle vara betald dlc i vilket annat modernt spel som helst, finns tillgängligt som upplåsbara bonusar i Super Mario Odyssey. Den röda baskern och det färgstänkta förklädet från Mario Paint visar att Nintendo fortfarande minns de mer obskyra spelen, men det finns även kostymer inspirerade av senare spel som den gula overallen från Mario Maker. Nytt möter gammalt och faktum är att det är just detta som får Marios senaste äventyr att kännas så speciellt.

Det är inte första gången Nintendo leker med våra minnen från NES-tiden, men det har sällan gjorts lika smakfullt. Under utvalda delar av spelet byts den tredimensionella och runda Mario ut mot ett betydligt plattare och klassiskt dito för korta sidoscrollande uppdrag som hämtade från första Super Mario Bros. Vissa har en mer eller mindre fantastisk inramning och under slutscenen i New Donk City är jag faktiskt farligt nära att fälla en tår. Som gammal Nintendoräv finns det mycket nöje att finna i alla referenser till tidigare äventyr och sett utifrån den aspekten är Super Mario Odyssey en aldrig sinande brunn.

De krispigt färgstarka varelserna och de fantasifulla och detaljerade miljöerna är det vackraste vi hittills sett på Switch och bortsett från stunder med mycket rörelse i bland annat New Donk City, lyckas spelets hålla en jämn och fin bilduppdatering. Musiken är även den på topp och de klassiska Mario-låtarna blandas friskt med nya kompositioner som tillsammans blåser liv i världarna. Precis som i senaste Zelda vågar utvecklarna låta tystnaden ta över ibland, vilket kan kännas lite udda när det görs i ett Mario-spel, men det när det väl sker är det farligt effektfullt.

Nintendo har återigen lyckats imponera och överraska med ännu ett Mario-spel och vid det här laget får det väl nästan liknas vid ett mindre konststycke med tanke på att den småfete rörmokaren trots allt har över 30 år på nacken. Det är inte en lika stor revolution som Super Mario Galaxy en gång var och nivådesignen är kanske inte riktigt lika finslipad som i det mer linjära äventyret från 2007, men när det kommer till ren upptäckarglädje är Marios senaste ytterst svårslaget. Högst sannolikt kommer det talas varmt om Super Mario Odyssey i åratal framöver och tillsammans med The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Splatoon 2 är det en god påminnelse att Nintendo Switch kan ha haft det bästa lanseringsåret för ny hårdvara i mannaminne.

Super Mario Odyssey
5
Mästerligt
+
Klockren kontroll
+
Unika spelvärldar
+
Lyckas ständigt överraska
+
Cappy är ett klockrent tillägg
-
Samlandet går överstyr
-
Aningen för lätt överlag
Det här betyder betygen på FZ
Nu kanske du är ironisk, men jag måste säga att du har en ganska tuff inköpspolicy. :) 02/11 Hmm, känner precis motsattsen, för mig känns det extremt repetativt. Jag orkar max spela 30min åt gången sen har jag tröttnat på att samla månar, månar man inte känner att man egentligen har förtjänat eftersom att de finns överallt. Men jag håller med... 02/11 Fantastiskt spel, och då har jag nog bara kommit en femtedel (spelar med barnen, tar lite längre tid). Jag tror att det som tilltalar mig mest är att det har en väldigt liten del repetition jämfört med liknande spel, nya banor känns just nya och inte... 02/11 Tror jag hoppar denna gången, alla andra gånger jag köpt en Nintendo konsol för förstahands titlar har jag blivit besviken på konsolen och dess utbud, ett fåtal förstahands titlar räcker inte längre. 01/11 Jag älskar spelet, det är lätt det bästa Mario spelet sedan 64 även om jag gillat alla de efter det med. Jag tycker dock inte bara att det är som Mario 64, om jag skulle beskriva spelet för någon som spelat de tidigare spelen så vore det typ: "Nintendo... 31/10 @Esri: det låter exakt som för mig, förutom att det är höger kontroll som ballar ur hela tiden. Mario springer gladeligen över klippkanter när hoppknappen slutar funka. 31/10 Jag tycker spelet är mysigt och underhållande. Jag skulle ge det 4 av 5, blir lite för mycket fokus på att samla månar. 31/10 Eller skaffa en pro kontroller, eller vad den heter. Jag lämnade in mina kontroller till webhallen och de kom tillbaka utan att något var gjort, de ansåg att de fungerade. Men det gör de inte, framförallt vänster kontroll har horibell mottagning, det... 31/10 Eller hur! Och sen kommer det ett nytt Fire Emblem & Metroid på det. Givet köp :D 31/10 Fått den bilden jag också, känns mer som Sunshine. Känns verkligen inte som Mario 64. Om det kommer 10 till såna här bra spel så kanske det blir en Switch. 31/10
Skicka en rättelse