Starfield (1 av 2)

Jag vill tro att Starfield är som en riktig rymdresa.

Inte bara bokstavligt talat, utan också känslomässigt. Det finns nerver i luften, en förväntan, drömmar om horisonter ingen sett förut. Men också – det går inte att komma ifrån – viss oro över att alltsammans kommer falla isär.

Starfield är på många sätt det viktigaste Xbox-spelet genom tiderna. Det, och Bethesdas första nya värld på nästan 30 år. Två tankar som båda är svindlande. Det är lätt att föreställa sig hur Phil och Todd hållit hårt i varandra under den här raketuppskjutningen.

Och jag har känt känslor under mina första 30 timmar. Eufori och tacksamhet. Förtjusning och nyfikenhet. Tvek och besvikelse. Ja, det mesta. Framför allt har jag känt mig så oerhört liten. Så som jag föreställer mig min plats i detta oändliga universum. Vad finns där ute?

"Ett klassiskt Bethesda-rollspel i rymdkostym"

Jo, det ska jag be att få tala om: Starfield är ett klassiskt Bethesda-rollspel i rymdkostym. Och inte din vanliga sci-fi-fantasi à la Star Wars och Mass Effect. Nej, buzzbegreppet "Nasa-punk" visar sig hålla vad det lovar. Jag kan föreställa mig att om (när?) människan börjar kolonisera det stora okända så kommer det se ut så här. Funktionellt snarare än futuristiskt. Det är klumpigt och bitvis färglöst. Det är mer 1969 än "20XX".

Och det börjar tämligen underväldigande. Starfields tutorial är rak och jäktig. Jag, en nobody och gruvarbetare, ramlar över en fascinerande skatt på en avlägsen måne. Bilder i huvudet och en sång i bröstet. En fryntlig man landar. Han är från "Constellation", en grupp upptäcktsresande i stjärnhavet. "Häng med", säger han. "Okej", säger jag efter att ha haft ihjäl en flock rymdpirater som också ville vara med. Jag och min nya robotkompis, Vasco, gör en snabb mellanlandning (dödar fler pirater) och i rymden låter vi missiler och laser regna (över ytterligare pirater). Sedan landar vi i New Atlantis, som påstås vara den största och vräkigaste staden i rymden. Men den känns mest sorgligt tom och livlös.

Tiotals timmar in begriper jag fortfarande inte varför New Atlantis är den storstad som Starfield visar upp först. Jag tillbringar så lite tid som möjligt där, och den tiden läggs till 99 procent ner på Constellations ombonade och trivsamma högkvarter. En slags "stuga" mitt i smeten där berättelsen vecklas ut och jag blir en del av ett ganska karismatiskt gäng.

Ja, exklusive att de är steloperade Bethesda-npc:er. Men dit ska vi snart komma.

När du har combover, men glömt att kamma över.

Vad ni tjatar!

Fler sidouppdrag är i klass (eller bättre!) än dem i storykampanjen.

Han nere i hörnet ville inte vara med på bild.

Vasco är torr.

En klassisk Bethesda-npc.

Och snart ska jag lära mig att universum är större – och mer levande – än New Atlantis. Neon dansar i, just det, neon. Det är ett skumt ställe med Stora Pengar™ som inte sällan erhålls på skumma vis. Discogolv, affärskomplex och misstänksamma blickar. Akila City är istället cowboykärlek vid första ögonkastet. Huvudstaden i Freestar Collective är en Vilda västern-dröm med leriga vägar men samtidigt med en touch av Nasa-punk.

"Är en Vilda västern-dröm med leriga vägar men samtidigt med en touch av Nasa-punk"

Första gången jag kliver in i staden i syfte att fortsätta kampanjen ramlar jag in i ett bankrån. Jag skjuter visserligen skarpt, men mitt munläder är också smort. Jag tycker om att förhandla i Starfield. Du har ett antal drag och en poängsumma att nå för att lyckas. Du kan satsa på en dräpande replik värd mycket (med hög risk att misslyckas) eller bit för bit mala ner din ordduellant. Jag kör enligt devisen sakta men säkert. Det brukar betala sig. Dessutom har jag levlat förmågan en hel del. För det krävs både rutin och färdighetspoäng.

Färdigheterna är många. Det är lätt att skräddarsy dem efter spelarstil. Att bli en jävel på digipics (jo tack, det låter beklagligt likt ett annat ord) och fiffla upp lås är mycket värt, liksom att skaffa sig en stealth-mätare, eller möjligheten att kunna sikta bättre med rymdskeppets lasrar och annat. Du kan lära dig att bygga vassare rymddräkter och den introverta delen av mig njuter av "isolation", som ger rika bonusar när jag spelar utan följeslagare. Det, tillsammans med expertis inom pistoler och laservapen, gör mig till en livsfarlig ensamvarg.

Men nu kom jag visst på villovägar – vilket är förtjusande lätt att göra i Starfield. Nämnda bankrån kastar mig in i en kedja uppdrag när jag slår följe med Freestar Rangers. Innan jag vet ordet av befinner jag mig på en måne med en liten gård utsatt för banditer. Längs djupa raviner följer jag efter leriga fotspår, då och då avbruten av ilsken flora och slemmig fauna.

Världen, ja, världarna runt omkring är en del av dragningskraften. Som sig bör. Det är småsaker som olika aktiviteter jag bokstavligen ramlar in i när jag hör snacket på stan. Och det är möjligheten att slå följe med olika fraktioner. När jag blir en del av UC Vanguard i New Atlantis bjuds jag på en interaktiv museitur som avhandlar krig, slag och upptäckter i Starfield-universumets historia, och jag slås av hur mäktigt det här världsbygget är. Jag blir undercover-agent, går under ytan på Mars, tar examen i en rymdstridssimulator.

Striderna med fast mark under fötterna är betydligt mer frekventa. Även om det inte är varför jag spelar Bethesda-rollspel så tycker jag om dem. Freestar Rangers ger mig dessutom tillgång till en makalös revolver och jag börjar känna mig som en livs levande komet som skapar kaos där jag går. Må det vara trånga korridorer ombord rymdstationer eller baser, som vaktas av folk, robothundar och mechas. Det ligger något magiskt i att göra tyngdlösa hopp (eller boost-skutta) och skjuta sönder explosiva behållare från ovan och se allt brinna. Det är inga hjul som återuppfinns men det finns en tyngd striderna jag uppskattar. Rollspel har Bethesda alltid bemästrat men här finns också ett läckert actionspel att leka med.

"Själva rymden är en mild besvikelse"

Själva rymden är en mild besvikelse. Det är ytterst lite gameplay där ute bortom striderna. Mestadels handlar det om att zooma in och ut på en väldig, ganska opersonlig karta. Sedan sköter spelet rymdresandet under huven ända tills jag landar på en kall, karg måne. En missad möjlighet. Rymdstriderna är förvisso ganska spektakulära där strålar av laser skjuter igenom det svarta samtidigt som jag sicksackar genom asteroidfält. Jag har dock ramlat över ganska få skepp vs skepp-strider, och de är över innan du hinner säga "pew, pew, pew".

Om något känns detta som minispel som då och då ramlar ner i knät, och de är helt okej.

Constellation är ett gäng upptäcktsresande, men där havet är utbytt mot stjärnhavet.

Under och...

...efter kaoset.

Rymdflygandet är begränsat.

Som mamma alltid sa under uppväxten: "Tror du jag är gjord av pengar?"

Nasa-punken är en röd tråd, men vissa är finare i kanten.

Det finns en del stjärnor på det här himlavalvet som skiner svagare än andra. Avsaknaden av minikartor stör framför allt i storstäderna. Npc:erna är dränerade på liv. Det har funnits stunder då jag sprungit till min sambo för att berätta om något stort jag upplevt, och det finns stunder då han går förbi tv:n och skrattar åt stelheten i karaktärerna. Bethesda borde kommit längre.

"När jag lägger mig på kvällen vill jag bara spela vidare"

Men det är ett Bethesda-rollspel. Det väcker något i mig som jag inte känt sedan Skyrim. När jag lägger mig på kvällen vill jag bara spela vidare. När jag vaknar på morgonen är det med ett pirr, då jag får spela vidare. Bethesdas rollspel har brister och skavanker (hörde jag någon säga "moddar"?), men de har samtidigt något alldeles särskilt.

Det har, tack och lov, även Starfield. Det blir dessutom bara bli bättre ju längre in i det jag kommer. Ensemblen med följeslagare som till en början är ganska gråa fylls på med Andreja, en gåtfull kvinna med ett dunkelt förflutet, och så rymdcowboyen Sam, som är väldigt lätt att tycka om. Plötsligt känns min introverta spelarstil som ett dåligt val.

Starfield tar en del, men framför allt ger det. Betyg är jag ännu inte redo att ge. Fler djupdyk behövs. Jag behöver ta mig längre in i berättelsen, fraktionerna (vilda rymdvästern lockar), ända till rymdens yttre kanter. Det finns trots allt tusen världar där ute, och även om de flesta är klot utan liv så finns de där. Redo för en nybyggare som jag. Jag suktar efter att bygga utposter för att göra mig än mer självförsörjande. Bygga rymdskepp. Allra mest söker jag svaret på frågan som Starfield ställt sedan början: vad finns där ute?

Den nyfikenheten har inte mildrats. Om något har den vuxit under de första trettio timmarna.

Fotnot: Xbox Series X-version testad. Andra recensionsdelen med betyg läser du senare i veckan.