"Också den längsta atomvintern följs av en vår"
Också den längsta atomvintern följs av en vår. Du och jag förutsätter frisk luft i lungorna och en sol som värmer våra ansikten, men för Artyom och de andra i Metro Exodus är detta nya upplevelser.
Världen ovanför bär på en vag, bräcklig förhoppning om en framtid men för att lyckas nå dit krävs det att vi tar oss förbi människor som blivit bestar och bestar som blivit monster. Det borde vara otänkbart att göra ett Metro utan någon "metro", men det ska visa sig att Exodus trots allt ljus har kvar det mörka suget.
När ridån går upp är det emellertid solen som tär på oss. Det har gått tre månader sedan vi lämnade Moskvas ruiner och lokomotivet Aurora tuffar fram genom öknen. Här och var vittnar skeppsvrak om att detta inte alltför längesedan var en sjö. Nu är det något annat, något förvridet.
Aurora kräver bränsle och vatten, och detsamma kan sägas om den lilla skara som färdas med henne. Ett par av oss har redan stängt ner och när Aurora gör detsamma börjar jag vandra genom det karga ökenlandskapet och inser att den där nya våren har blivit en tärande sommar. Från tåget såg vi en framrusande skåpbil och det är mot den, i fjärran, jag tar sikte. Vänner? Fiender.
På radion varnar Miller mig för en annalkande storm och när jag vänder blicken söderut ser jag svarta moln. Nån minut senare är sandstormen över mig och den patenterade Metro-gasmasken åker på. Jag når skåpbilen men nu är den låst och övergiven. Ur ruinerna krälar mutanter fram och jag drar den minst lika patenterade bastardkarbinen – som hakar upp sig, förstås. Prisa gudarna, för nu åker hagelbrakaren fram och den är som gjord för att göra mutantfärs.
"Stormen tilltar och jag tvingas byta filter för att kunna andas"
De vämjeliga varelserna kommer från alla håll. De kastar stenar, hugger mig i ryggen och i ögonvrån ser jag hur flera mutanter klättrar på väggarna till en fallfärdig byggnad med en antenn på taket. Den är mitt nya mål för någonstans i det här området ska det finnas ett kommunikationscenter som kan visa vägen till en plats fri från radioaktivitet, där vi kanske kan bygga en ny framtid.
Den är emellertid långt borta just nu. Stormen tilltar och jag tvingas byta filter i masken för att kunna andas. Stressen och skräcken äter sig in i mig och enda vägen framåt, en förseglad dörr, spärras av tre mutanter som sugit sig fast på den.
Låt mig snabbspola oss längre in i mörkret. Byggnaden ger inga svar men väl en bilnyckel som låter mig snabbt resa över landskapet. Baronen, traktens självutnämnda ledare, börjar tala över radion och Giul, den enda som törs sätta sig emot honom, kontaktar oss. Hjälper vi henne hjälper hon oss in i kommunikationscentret. Det är ett erbjudande omöjligt att tacka nej till.
Efter att ha kört tvärs över kartan (tvärs över mutanter), smugit igenom en grotta med baronens hejdukar (och lättantändlig gas), och överlevt en shootout vid Giuls fyrtorn, är vi framme.
Trots att Exodus nyvunna variation i miljöer imponerar (våra två tidigare förhandsglimtar understryker detta) är det ändå mörkret som drar in mig. En oroväckande vinglig hiss ska ta oss ner i centret. Giul varnade mig för spindlar innan hon sänkte ner mig, men efter att ha borstat av mig ett par stora som en knytnäve tänker jag ändå: Var det här allt?
Nej, det var det inte. När jag slår i botten rusar en skock stora som sanktbernhardshundar (inte lika snälla) mot mig. När ljuset tänds blottläggs dock jättespindlarnas svaghet. Skenet får dem att smälta i en skrikande, rykande hög. Lamporna är mina bästa vänner men också en bristvara i ruinerna av en byggnad som varit övergiven i mer än tjugo år.
Lyckligtvis har jag rengjort mina vapen, jag har craftat fler filter, jag är rustad för strid. Det viktigaste vapnet visar sig dock vara min tändare som är betydligt mer effektiv mot såväl spindlar som deras väv, än min kalash någonsin kunnat vara. Jag smyger nerför trånga korridorer, kryper genom trängre ventilationstrummor och lystrar ständigt efter åttafotade steg.
"Jag börjar springa. Något börjar springa mot mig"
Det är enkel skräck, men en som bygger rasande effektiv paranoia. Stämningen förstärks än mer när jag hittar kroppar och de sista meddelanden från de som tvingades bli kvar här nere, i väntan på order som aldrig kom från en regering som inte längre fanns. Pliktkänslan var allt de hade kvar och den blev deras död.
I hjärtat av kommunikationscentret hittar jag kartor som skvallrar om relativt ren luft – cirka 2 000 kilometer bort. Modet sjunker ytterligare då de sista blinkande lamporna måste stängas av för att ge ström nog för att hissen ska kunna ta sig ner till mig, nu långt under jorden.
Så släcks ljuset. Jag börjar springa. Något börjar springa mot mig.
Fotnot: Testet avser Xbox One-versionen. Metro Exodus släpps till pc, PS4 och XB1 15 februari.