Pac-man fyller trettio i år och därför är väggarna i konferensrummet jag befinner mig i tapetserade med den gula käften och hans spökiga motståndare. #Namco Bandai vet att ära sin egen historia men märkligt nog lyser nästan alla av spelföretagets klassiska spelserier med sin frånvaro under konventet i Barcelona. Det är bara Ace Combat som representerar och det med en ny titel till PSP.

Det anrika spelföretaget har istället, precis som alla andra japanska spelföretag, insett att Europa är en het marknad och bestämt sig för att lägga sina marknadsföringsmuskler bakom en hel hoper nya varumärken som ska skänka oss arma satar i väst lite insikt i hur god smak ser ut (och smakar). Och eftersom dessa nytillskott till spelfloran ser ut att bli riktigt intressanta kan vi ju lika gärna beta av de grånande dinosaurier som visades upp på en gång.

The usual suspects

Varken de nya Dragon Ball Z-spelen, kommande #Fullmetal Alchemist: Brotherhood eller Narutos senaste uppföljare (med den löjligt långa titeln #Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 2) såg ut att bjuda på något väsentligt nytt - även om det var skoj att se hur banorna i Naruto förändrades allt eftersom under bosstriderna.

Betydligt mer pepp blev undertecknad av att hitta Puzzle Quest 2 spelbart - tills jag insåg att det inte gick att klicka sig förbi startskärmen. Snacka om falsk marknadsföring.

Uppenbarligen ska fienderna och striderna i Ace Combat: Joint Assault visas närmare än någonsin förr i serien. Vad nu det betyder!

Ace Combats skapare var på plats och när han kungjorde att #Joint Assault till PSP blir först i seriens historia att innehålla riktiga städer och platser gick det ett sus av förväntan genom publiken. Fyra personer kan spela co-op och en väldigt häftig grej är att man kanske inte ens spelar samma uppdrag. Ett exempel: du spelar ett uppdrag där du ska förstöra så många hangarfartyg som möjligt. Beroende på hur bra du lyckas kommer det påverka din kompis uppdrag som i bästa fall alltså slipper kriga på två fronter samtidigt. PSP-spelet verkar rejält intressant med sina många nya tilltag - även om marken fortfarande ser ut som en våt pannkaka.

Blod och skräck och sånt

Ingen har väl undgått att uppmärksamma stenhårda #Demon's Souls kärleksaffär med hardcorefansen? Om så är fallet behöver ni bara vänta en dryg månad på vår recension - där vi förklarar varför det är så satans svårt och varför det är helt fantastiskt. Hur som helst så är det Namco Bandai vi har att tacka för den europeiska releasen. Skicka kärlek - det är en uppmaning.

Gissa vilken valuta man betalar uppgraderingarna med i Splatterhouse? Tips: man mäter den i liter

Ett annat exempel i kategorin att slåss med stil (fast tvärtom) heter #Splatterhouse och är en remake på det klassiska Turbografx-16-liret som chockade moralpolisen på 80-talet. Spelet har haft en ganska knackig utvecklingsperiod och Namco Bandai visade förra året öppet sitt missnöje med den amerikanska utvecklaren #BottleRocket då man fråntog dem ansvaret för spelet. Och, tja, det märks varför. Det Splatterhouse som visas upp här ser inte mycket ut för världen och när jag frågar producenten vad som särskiljer det från ultravåldskonkurrenter som #MadWorld och #Dante's Inferno så är hans enda argument att det är blodigare. “Mycket blodigare”, till och med. “Det blodigaste spelet någonsin”, fyller han i med.

Den fina John Carpenter-aktiga musiken inger dock visst hopp men det hjälper inte när den största inspirationskällan ser ut att vara det skruttiga stridssystemet från #Brütal Legend.