Det rosaskimrande nostalgiglasögonen blir blodröda när vi återvänder till de ondaste spelen från 1997.

FZ:s retrosommar är tillbaka. Den här gången återvänder vi till 1997, och först mindes vi tillbaka till startskottet för älskade spelserier, följt av en trollbindande resa genom magiska äventyr. Nu går vi rask vidare från det fina och medryckande, rakt ner i fördärvet – till årets allra ondaste spel.

Quake 2
Jag minns inte direkt första Quake som något lyckopiller. Första gången jag testade det var en tidig, läckt version där fienderna inte anföll och man mest kunde springa runt på en liten ofärdig bana. Jag kunde knappt imponeras av den följsamma 3D-grafiken, trots att det var långt mer avancerad teknik än i Doom. Det var så himla brunt. När spelet väl släpptes visade det sig att hela spelet gick i de där brun- och gråskalorna. Till råga på allt invaderades skolans datorsalar av folk som ständigt lade beslag på alla datorer för att spela Quake hela dagarna i ända. Hur de kom undan med det vet jag fortfarande inte. Så nej, jag har inga jätteglada minnen av första Quake.

Det var inte förrän den större, snyggare och elakare tvåan som jag blev förstod grejen. Det finns två anledningar till det. Dels var det första gången jag testade mitt nyinköpta voodoo-kort, och kunde uppleva den enorma skillnaden med hårdvaruaccelererad grafik. Och dels var spelet en enda lång uppvisning i brutalitet och våld.
Nu var ju första Quake också ett ganska mörkt och rått spel, men jag hade svårt att få någon känsla för miljöerna och var det egentligen utspelade sig. I uppföljaren var det ingen tvekan om att jag befann mig på en främmande planet full med vildsinta monster som torterar och mördar mina kamrater på löpande band. Det var lättare för mig att leva mig in i det, helt enkelt. Ondskan blev mer påtaglig.

I efterhand har jag kommit att uppskatta Quakes enkelhet och direkthet – särskilt i multiplayer, men där och då kändes Quake 2 som ett rejält uppsving. Allt det där blodet och våldet målades upp med en aldrig tidigare skådad skärpa. Det var ju för fan superrealistiskt. Nästan som på riktigt.

Den inledande banan är ett fantastiskt kaos där precis allting går åt helvete. Folk dör som flugor, och kvar är du i kampen mot en hel armé av arga utomjordingar. Under spelets gång stöter man på sargade stackare mest överallt. Känslan av att vara i underläge etableras från ruta ett, inte minst eftersom det första vapnet är så himla klent. Det gör ju också att behovet av hämnd väcks tidigt, och i takt med att du samlar på dig en fetare arsenal blir den känslan allt starkare. För varje ihjältorterad kamrat (och det finns gott om sådana i Quake 2) finns ett tiotal fiender att hänsynslöst plöja ner med en välplacerad skur av kulor.

Quake 2 var egentligen inget lyckopiller det heller. Det var elakt, smutsigt, blodigt och brutalt. Men det var det på ett lekfullt och för sin tid imponerande snyggt sätt. Det var först i och med det spelet som jag lärde mig att på allvar uppskatta Quake-serien. Faktum är att jag idag drar mig väldigt mycket för att spela om det igen. Det är minnet av upplevelsen där och då jag alltid kommer bära med mig. Jag tror jag vill ha kvar det intakt precis som det är.

Dungeon Keeper
Egentligen är det en så självklar idé. En premiss som idag inte känns lika originell och säregen som den gjorde då. Men när det försenade och efterlängtade strategispelet Dungeon Keeper släpptes liknade det inget annat. Du iklädde dig rollen som en genuint ond fan som ansamlade en smärre armé av monster för att klå upp alla mjäkiga hjältar som försökte hindra dinframfart.

Utanför rollspelens värld har det ofta varit svårt att få agera skurk i spel, så Dungeon Keeper var en stor, fet frisk fläkt. Att vända på standardmallen och låta dig vara ondskan som lurar i den mörka hålan, istället för den hjältemodige grottkravlaren, gjorde det unikt och intressant på ett sätt som få lyckats matcha än idag.

Sedan dess har vi fått en del spel som låter en vara ett rötägg, från Evil Genius till No Heroes Allowed-spelen. Men inget har överträffat den svart humoristiska, atmosfäriska och djupt tillfredsställande helheten i Dungeon Keeper. Det är ett spel med hjärta – bokstavligen, då det är ett glödande hjärta du måste skydda från de förnumstiga, självgoda hjältarna.

Vilka andra spel låter dig örfila upp dina underhuggare för att de ska jobba snabbare, trots allt? Det är roligare än man kanske kan tro att sitta och smida onda ränker i en fuktig, stinkande grotthåla.

Blood
Vi var inte direkt främmande för överdrivet våld i våra fps när Blood släpptes. Doom var trots allt ganska köttigt redan det. Men ändå lyckades Blood utmärka sig som en riktigt ondsint liten shooter. Där Duke Nukem 3D var en actionkomedi som levde mycket på sin charm och bandesign så var Blood en hyllning till allt som har med skräck att göra. Det var en blodig, ultravåldsam gore-fest där du kunde tända eld på sektmedlemmar, sparka runt zombiehuvuden eller använda en voodoo-docka för att förvandla fienderna till en livlös hög med ruttnande kött.

Det hela var gjort med glimten i ögat, men samtidigt med ett stort mått skönt mysryslig atmosfär. Det överdrivna våldet får mig mest att tänka på Peter Jacksons Braindead, medan de gammaldags miljöerna andas mer klassisk, gotisk skräck. Det är en rätt udda mix av det groteska och det lättsamma.

Blood var också elakt mot spelaren, för det var inte ett enkelt spel. Banorna kunde vara ganska komplicerade och medan fienderna var rätt korkade sparade de inte på krutet när de anföll. Det där titulära blodet var ofta ditt, lika mycket som dina fienders.

Carmageddon
I grund och botten är det en ganska typisk arkadracer. I alla fall om man skalar bort alla de där egenskaperna som gjorde att Carmageddon blev censurerat eller till och med förbjudet i vissa länder. Men om man tar bort det så förstör man också det som gör Carmageddon så skamlöst underhållande.

Nog är det ett ganska simpelt nöje att köra över gamla tanter med rullatorer och se kroppsdelarna flyga åt alla håll och kanter, men icke desto mindre är det svårt att förneka att det är kul. I princip är det en elakare och mer explicit variant av gamla 70-tals-rullen Death Race 2000. Till skillnad från andra titlar som mest vill chockera med spekulativt våld (Postal säger hej) så var dock Carmageddon ett välgjort spel också.

Målet är att ta sig över mållinjen innan tiden tar slut. För att göra det bör man förstås köra fort, men helst också se till att köra över folk och skada dina motståndare. Faktum är att du inte ens behöver nå målet. Om du hellre kraschar sönder alla dina motståndare eller kör över alla fotgängare så leder även det till vinst. Det är inte svårt att gissa sig till vad som var roligast.

Läs våra andra delar i artikelserien

Skicka en rättelse