Annars är allting uppskruvat till max. Det är lätt att driva med hela konceptet, och egentligen är det väl det som är meningen. Det ska vara “satiriskt” och “självironiskt”. Någonstans bland all självironi och populärkulturella referenser kan det dock kännas alldeles för mycket. Att Marcus kan gå från att vara en skämtsam ungdom till att köra över åtta personer i en hektisk biljakt med polisen känns lite sådär. Man behöver i rättvisans namn inte använda sig av våld, men att det ens finns som möjlighet känns okaraktäristiskt i kontrast med spelets tema. Storyn reflekterar aldrig mina handlingar utanför uppdragen, och det blir ganska tokigt när Marcus går och skämtar om Alien vs Predator i en mellansekvens för att sekunden efter dra fram ett automatgevär och skjuta ner vakter.

Det är däremot positivt att spelet har en egen identitet. Jämför man med den första delen i serien som hade noll personlighet är den nya inriktningen riktigt uppfriskande. Den har framförallt en modern känsla i sitt DNA, och det visar sig inte minst i vissa av karaktärerna. Huvudpersonen är svart, och Watch Dogs 2 är faktiskt det första spelet där jag har mött någon som är transexuell. Bådas närvaro behandlas dessutom på ett naturligt och välgjort sätt, så det får #Ubisoft poäng för.

Om ett spel förläggs till San Francisco finns Lombard Street med. Det är sen gammalt.

Det unika klädmodet stärker också spelets presentation. Det finns butiker lite överallt där Marcus kan handla allt ifrån t-shirts och kepsar till väskor och solglasögon, och urvalet är minst sagt imponerande. Då jag alltid brukar fastna i karaktärsredigerare uppskattar jag verkligen detaljnivån som genomsyrar valmöjligheterna.

Men det finns mer än mode i världen. När jag i början åker runt på den öppna kartan stannar jag flera gånger på en sträcka, då mobilen plingar till när jag passerar sevärdheter och datainsamlingar. Att krascha med sitt fordon är nästan en omöjlighet då både bil och motorcykel praktiskt taget studsar mot lyktstolpar och inkommande trafik. Jag har inget emot arkadkänslan, utan tvärtom tycker jag det passar spelets ton. Det blir också smidigt att ta sig fram på vägarna, och mängden sidoaktiviteter gör att det alltid finns en destination som väntar – oavsett om det gäller segling, taxiservice, drönarrace, gokarting, eller diverse sidouppdrag.

Watch Dogs 2-världen kan liknas vid en sockerkick som lockar sinnena med starka färger, pulserande elektronisk musik och belöningar i form av följare och poäng. San Franciscos miljöer och kontraster förför, men tyvärr är texturerna oftast riktigt tveksamma. Det ser nästan ut som att spelet helt saknar anti-aliasing, och det distraherar inlevelsen.

Half-Life 2-förseningen.

Människorna i staden är dock väldigt levande, och information om deras personligheter kan fås med hjälp av ett enkelt knapptryck. På samma sätt kan jag också välja att förfalska bevis för att skicka polisen på dem, eller krydda deras liv genom att smsa “I’ve found your traitor” till aggressiva gängmedlemmar. Eller så kan man som jag råkade göra en gång trycka på telefonikonen med en låga på sig, tro att man ska öppna deras Tinder-profil, och istället ge dem en elektrisk chock. Allting är möjligt i Watch Dogs 2.

Ja, du kommer förmodligen också att himla med ögonen åt att använda en 3D-skrivare prydd med enhörningar, och begrava ditt ansikte i händerna åtminstone ett par gånger innan eftertexterna rullar. Men du kommer också lära dig att uppskatta allt det löjliga. Invånarna i Watch Dogs 2:s soliga San Francisco må välja nitar på jackan framför blommor i håret, men i slutändan hittar de allt ett sätt att imponera.

Fontot: Vi har testat PS4-versionen av Watch Dogs 2. Multiplayer har ännu inte kommit igång ordentligt, så recensionen gäller enbart singleplayer.