Jag bestämmer mig för att helt enkelt skita i de självmordsbenägna noobsen och gå inåt landet igen i hopp om att hitta spelare som faktiskt vet vad de gör. Om de tar sig mer än en by in från kusten så vet de åtminstone hur WASD-tangenterna fungerar, resonerar jag, och det måste ju vara ett framsteg. Jag klättrar över stenbrottet, tittar tillbaka en sista gång och börjar sedan jogga mot väster.

Jag hittar några småhus längs vägen, men de ger ingenting. Kommer sedan till hålan Msta där jag för första gången i detta liv träffar en annan spelare. Han rusar in i ett rum medan jag letar mat, höjer knytnävarna och skriker "NO ENGLISH!". Jag antar att han inte tycker om engelsmän och förbereder mig på att försvara mig med rörtången.

Nytt liv, nya möjligheter, nya hot.

Min nye "vän" vill dock inte slåss. Han fortsätter förklara: "NO ENGLISH PLEASE! ONLY RUSSIAN!". Jag förklarar för honom att jag inte kan ryska, varpå han springer uppför en trappa och gömmer sig på vinden. Jag försöker förklara att jag letar efter mat och behöver sällskap, frågar om han har något att öppna konservburkar med och försöker få reda på om det finns någon mat i byn. Men han mumlar bara något ohörbart för sig själv och vägrar komma ner från vinden. Jag traskar vidare inåt landet, med tanken att hitta en militärbas, där jag kanske kan hitta utrustning som låter mig överleva nere i städerna.

Den fasansfulla (?) zombiekaninen (!)

Mitt ute i skogen kommer jag på varför man hör zombier överallt, även fast det knappt finnns några sådana i spelet: Kaninerna gör zombieljud! Jag sprintar från träd till träd med rörtången i högsta hugg, utan att kunna se den zombiehord som uppenbarligen är efter mig, när jag anar en rörelse på marken. Det är en kanin som konstant ger ifrån sig zombieljud medan den planlöst skuttar omkring i skogen. Ännu ett mysterium löst.

Staryoe är nästa stopp. Men här är det rensat, även om ett par enstaka konservburkar finns kvar i svåråtkomliga vrår. Hittar även en spade, som jag byter ut min rörtång mot. Räckvidd är bra. Det jag däremot inte hittar är något att öppna dessa konservburkar med. Inte så mycket som en skruvmejsel. Jag överger Staroye och fortsätter resan västerut.

"Jag antar att han inte tycker om engelsmän och förbereder mig på att försvara mig"

Halvvägs till Mogilevka, som är en hyfsat stor by och mitt nästa mål, börjar jag känna hungern. Inte ett gott tecken, och det blir inte direkt bättre av att jag faktiskt har fickorna på mina upphittade klädesplagg (ett par beige cargobyxor och en svart hoodie, numera toppad med en röd mössa) fulla av burkar med mat jag inte kan öppna.

I Mogilevka vänder vinden. Det börjar med att jag går in i första bästa garage och hittar en vedyxa. Visst, jag måste slå två gånger med den för att döda en zombie, men den fixar att öppna burkar Jag slevar i mig lite mat (det blir bara 51 procent kvar av innehållet efter den brutala öppningen!), bara för att döva den värsta hungern.

De vandrande döda vill krama dig. Det vill inte du, eller hur?

När jag sedan går igenom Mogilevka finner jag stället i stort sett orört. Jag hittar några konserver, ett och annat fräscht äpple och till och med en flaska desinfektionsspray. Denna använder jag för att göra mina improviserade trasbandage lite säkrare att använda, vilket är tur: jag springer säkert in i sju zombier medan jag letar igenom byn. Men det tar jag som ytterligare ett tecken på att det är säkert att leta och att ingen varit här på länge. De små skrapsår jag måste förbinda efter att ha dödat dem (igen!) är priset man får betala.

"Jag äter mig proppmätt på konserverade bönor och spaghetti, nedsköljt med rysk läskeblask"

Jag hittar även en bajonett och en påse saltlösning, vilken är bra om man blöder mycket men kräver en till spelare för att använda. Med bajonetten öppnar jag alla mina burkar i ett skjul i stadens utkanter, och äter mig proppmätt på konserverade bönor och spaghetti, nedsköljt med rysk läskeblask. Jag är därför både nöjd och glad när jag stöter på en annan spelare vid en reklamaffisch vid stadsgränsen. Jag tänker be honom hjälpa mig med saltlösningen, men nu är det min tur att ha tekniska problem. Jag hör honom, men han hör inte mig. Efter att vi försökt kommunicera ett par minuter går han frustrerat vidare och söker igenom resten av byn. Jag kunde inte ens säga: "Du, jag har redan tagit allt av värde". Nåja, det är hans problem. Mätt och med släckt törst fortsätter jag västerut, mot paradiset. Eller åtminstone mot ett anständigt vapen och lite ammunition.