Yu Suzuki fortsätter vara en kompromisslös tidsresenär. Men där Shenmue och Hongkong-tvåan var långt före sin tid beter sig Shenmue III istället som om tiden stannat upp. Arton år efter att cliffhangern frös fast Ryo och Shenhua i grottan i Kinas mest avlägsna avkrok kliver de två ut i solen. Arton år har passerat men för de här två är det inte ens arton sekunder.

För Ryo och Shenhua har Dreamcast-floppen, Suzukis försök att fortsätta berättelsen, Kickstarter-framgången, Epic Games-backlashen och oräkneliga förseningar aldrig hänt.

"En återgång till allt som Shenmue-spelen var"

Shenmue gick i bräschen för de öppna spelvärldarna med realistiska tolkningar av först Yokosuka och sedan Hongkong, där folk gick till jobbet på morgonen, besökte barer om kvällarna, och levde sina liv. Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt var både ett krav och en liten revolution. Shenmue III gör inte samma framsteg, utan är snarare en återgång till allt som Shenmue-spelen var.

Ironiskt nog gör det att spelet sticker ut mer än någonsin. När Shenmue blundar för de öppna spelvärldarnas nyheter och trender öppnar det våra ögon för något vemodigt vackert.

Tekniskt sett är det ofta halvdant, men det hindrar inte miljöerna från att blända.

Yu Suzuki myntade uttrycket "quick time event". Vi tar en höna på det.

Beat 'em up-inslagen känns mer noob-vänliga den här gången.

Ryo vet vad som räknas i livet.

Första etappen av Shenmue III har Guilins mossklädda och mjukt formade berg som fond. Shenmue II till Dreamcast gjorde en resa från Hongkongs sorl och myller till tredje och sista skivan som var en promenad med Shenhua genom Guilins natur. Där fanns inget som ens kan liknas vid konventionell spelglädje, utan det slog an något mer. Något annat.

Och det är alltså där vår historia börjar. Eller rättare sagt: fortsätter. Suzuki försöker inte fjäska in sig hos nya fans med löften om att detta står på egna ben. För det gör det inte. Även om det finns en recap-film på några minuter gör den knappast 50 speltimmar rättvisa.

Bailu är passande nog en by där tiden tycks ha stått stilla. Ryos hämndresa och jakt på Lan Di har efter mötet med Shenhua blivit mer gåtfull. Jag ska göra mitt bästa för att inte spoliera berättelsen – för jag skulle själv bita huvudet av den som gjorde detsamma mot mig.

Bailu känns med en gång personlig, med en trind tai chi-tränare som står i byns centrum och lär ut den ädla konsten till en skock ungar. Två kvinnor håller låda vid brunnen. En äldre man sitter och spejar på allt och inget. I Shenmue lunkade Ryo runt och frågade efter "sailors", och här börjar jag fråga efter "thugs". Shenmue är fortfarande en slags deckare, där det gäller att hitta till rätt personer för att ta sig framåt. Allt prydligt antecknat i Ryos block.

Catch up med gamla vänner.

Bailu är bedårande.

Stela karaktärsmodeller, men färgstarka karaktärer.

Här letar Ryo sannolikt efter sailors.

I min jakt på ledtrådar tvingas jag leka kurragömma med mindre farliga "thugs" (barn). Jag nagelfar utsökt detaljerade små stugor, fyllda med ris, vinbuteljer och annat som i alla fall för mitt otränade öga ser ut att höra hemma på den kinesiska landsbygden anno 1987.

"Qte-fånga tio hönor. Nästa dag: qte-fånga tio hönor till"

En dag i Shenmue III börjar ofta med att Shenhua vinkar av Ryo (ibland följer hon med) när han påbörjar vandringen ner till Bailu, som går över en gammal stenbro, förbi risfält och genom dalar kantade av solrosor. Kanske stannar jag vid dojon och tränar. Kanske går jag vidare och stångas med den mur som kommer i form av en excentrisk gammal stofil.

Jag kallar honom Miyagi. Liksom mr Miyagi i Karate Kid tvingar han mig till märkligheter. Köp vin och bullar. Qte-fånga tio hönor. Nästa dag: qte-fånga tio hönor till. Sådär, köp nu 50 år gammalt vin för fasansfullt mycket pengar. Var? Ingen aning! För vilka pengar då? Ha! Det är ibland med en del huvudvärk Ryo knallar tillbaka till Shenhuas hus i det strilande kvällsregnet.

Precis som i föregångarna (och irl) tvingas du regelbundet att tjäna pengar för att kunna ta dig framåt och vidare i livet. Och då som nu kan du tjäna ihop slantarna på olika vis. Att hugga ved för kaffepengar är inte lysande. Att samla sällsynta växter och sälja dem i set är mer lukrativt, och närbutikens kartor över floran i Bailu kom förstås väldigt väl till pass.

Det finns fler aktiviteter, både sådana du kan slå mynt av och sådana du mest slår ihjäl tiden med. Flipperspel, qte-minispel, fiske, pantbanker, lucky hit (är du Shenmue-veteran vet du vad det innebär), men tyvärr inga Sega-licensierade arkadspel. Förståeligt men lite snopet.

Å andra sidan: det finns gaffeltruckar. Please be excited.

"Å andra sidan: det finns gaffeltruckar. Please be excited"

Shenmue började som Virtua Fighter RPG, och det arvet lever vidare i striderna, som har rejäla stänk av beat 'em up-genren. Regelbundet tvingas Ryo nyttja sin kung fu och det är mer rättframt den här gången (fighting-nooben tackar); du kan låsa specialmoves till högra triggern och enkelt byta mellan olika. Nytt är också att du måste fylla på Ryo med bränsle, a.k.a. mat. Lyckligtvis finns orientaliska läckerheter att köpa precis överallt.

Du kan också levla hälsopoängen och fajtingstyrkan genom upprepade övningar och sparring.

Allt börjar och slutar förstås inte med Bailu. Precis som i Shenmue III fortsätter resan, vidare till en stor kuststad vid en flod. Det slår inte Hongkongs vimmel men tar förstås ändå andan ur Shenhua som aldrig någonsin varit utanför sin avlägsna hemvist. Detta gör spelet till ett slags omvänt Shenmue II. Då: från metropol till ingenstans. Nu: snarare tvärtom.

Genom att hålla i träningen blir du starkare.

Du stannar inte i Bailu för alltid.

Shenmue III är långsamt, vilket är till dess fördel.

Shenmue har alltid varit en deckare, och trean är det också.

Shenmue III kommer inte att fånga en mängd nya anhängare. Det långsamma tempot lär reta gallfeber på många. Att som Ryo vandra runt och runt och fråga och fråga om "thugs" är inte vad du skulle "modernt gameplay". För mig är det dock en form av digital yoga. Dialogerna är stela och märkligt skrivna (protip: kör med japanskt tal) men också trogna föregångarna.

"Ingen stor öppen värld men en med puls"

Och så har vi det grafiska. I början såg Shenmue III ut som skräp men det färdiga resultatet är flera resor bättre. Karaktärsmodellerna är bitvis lika stela som dialogerna, men det finns många färgstarka profiler. Det är dock miljöerna som är den stora grafiska landvinningen jämfört med tidiga Shenmue III. Det känns som att svepas med till 80-talets Kina.

Det är inte ofta detta ska tolkas bokstavligt, men jag har väntat i halva mitt liv på detta. När jag spelade tvåan var jag 18, när jag spelar trean är jag 36. Om det var värt det? Ja. Om det är för alla? Verkligen inte. Shenmue III är stelt men vackert eget. Det är långsamt men vilsamt. Det är ingen stor öppen värld men en med puls. Det tar inte berättelsen så långt som jag önskat, men väcker hungern efter mer. Detta är nämligen inte, vilket inte förvånar någon, slutet på Shenmue-sagan. Yu Suzuki kommer att fortsätta. Var eller när står skrivet i stjärnorna.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Shenmue III är också släppt till Playstation 4.