När jag släpper ner Chico för att neutralisera vakter stönar han högt och riskerar att avslöja mig. Jag stönar snart också högljutt, men av helt andra skäl. Chico stönande ställer till det för mitt smygande och jag väser "håll käften" till honom. Dottern blir också irriterad.

Samtidigt vet vi att han är svårt torterad.

Det krockar. På ett dåligt sätt. Vi kände oss tvungna att prata om det, men inte om det hemska i tortyren, utan det konstiga läge spelet försatte oss i.

Arntroth räddar Chico först, varpå han "belönas" med ett kassettband.

Egentligen har jag inget emot att spel ställer oss inför knepiga val och känslor, det kan få krocka och skava, allt måste inte alltid vara enkelt eller kul. Det kan till och med innehålla övergrepp, som The Day Laughter Stopped. Det spelet ska göra ont och vara obekvämt, det kommer till och med en så kallad triggervarning.

Det gör inte Ground Zeroes, fast det borde göra det.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur Kojima har tänkt. Vill han använda tortyren för att skapa en medkänsla hos mig för offret och förklara att min fiende är alldeles osedvanligt ond? Det hade han kunnat göra utan att ta i så här hårt. För min del hade det räckt gott med att veta att Chico och Paz var torterade, jag behöver varken se eller höra det.

Övergrepp långt ifrån naiva lekar

Om Kojimas ambition är att ge sitt spel en allvarligare dimension misslyckas han fullkomligt. Oavsett hans motiv blir det här för mig bara dum och närmast spelförstörande design. Efter att jag har räddat Chico tar nämligen leken slut – i ett spel som uppenbarligen är gjort för att jag ska just leka.

”Värst blir det om man lyssnar på bandet där man får höra hur Chico tvingas våldta Paz”

Allra värst blir det om man lyssnar på bandet där man får höra hur Chico tvingas våldta Paz. Ja, du läste rätt. Du får lyssna till hela den hemska akten, med stön, gråt, slag och allt.

Det är realistisk radioteater om ett övergrepp som ligger så långt från lek man kan komma.

Nu måste man inte leta reda på alla band i spelet. Och gör man det måsta man så klart inte lyssna på dem, men faktum är att spelet uppmanar en att göra det, både leta och lyssna. Och när man väl fått tag på ett band tjatar spelet på en att man ska lyssna också, och ger sedan ingen annan förvarning om vad man ska få höra.

Du tvingas inte att lyssna på Paz öde, men uppmanas att göra det.

Efter att ha lyssnat till eländet har jag svårt att bära Paz på mina axlar i ett spel vars regler i övrigt är fullständigt neutrala till våldtäkten, ett spel som även fortsättningsvis mest vill vara "en problemlösande aktivitet som man närmar sig med en lekfull attityd." På ett av bandet beskrivs också hur en sprängladdning opereras in i Paz mage eller underliv. Det är svårt att låta bli att tänka på det när jag hivar upp henne på axeln och låter just mage och underliv vila mot min kropp. Hon klagar på smärtor där, i underlivet hon nyss våldtogs i, i magen med bomben, som vilar på min axel.

”Men kan inte spel bara få vara underhållning och verklighetsflykt, undrar kanske du? Ställ den frågan till Hideo Kojima”

Men kan inte spel bara få vara underhållning och verklighetsflykt, undrar kanske du? Ställ den frågan till Hideo Kojima, säger jag. Det var han som blandade in våldtäkter och tortyr i sitt spel, inte jag.

Det är som att leken i sandlådan som var så rolig plötsligt blev något annat när lekledaren ändrade förutsättningarna; hör ni barn, nu leker vi inte bara krig, utan krig med tortyr och våldtäkt! Kul va?

Nej. Inte alls. Jag vill gå hem och dricka varm choklad istället.