Pandemic fick många fans med sandlådeliret Mercenaries till Xbox och Playstation 2. Tre och ett halvt år senare är uppföljaren här, och det enkla men ack så underhållande konceptet bör rimligtvis ha fått sig ett rejält lyft till den nya generationens konsoler. Eller?

Det är inte bara sunkig dialog som Mercenaries 2: World in Flames har gemensamt med åttiotalsactionrullen Commando. Precis som i Arnies 23 år gamla kultklassiker är handlingen bara en förevändning för att medelst allehanda vapen röja runt i ett latinamerikanskt land och spränga onda hantlangare i luften på kreativa sätt. Idén är enkel: sandlådespel à la #Grand Theft Auto med möjligheten att förstöra allt. Efter en osannolikt trist start med några tutorialartade uppdrag och sekvenser som introducerar en lika osannolik hämndhistoria öppnar världen upp sig.

Explodera mera

"I love the smell of burning rainforest in the afternoon"

För att börja med det positiva: att spränga saker i småbitar är väldigt, väldigt tillfredsställande. Det är något som #första Mercenaries tog fasta på, och tvåan gör ingen besviken. I princip allt – undantaget mark – går att förstöra med tillräckligt mycket eldkraft, och i början är det en ren njutning att se stora byggnader jämnas med marken. Men för att få tillgång till roligare destruktionsmedel och föra handlingen framåt krävs att du utför uppdrag. En bas står till ditt förfogande och du kan fritt röra dig omkring i spelvärlden och samla på dig utrustning och resurser på olika vis. Vapen, fordon, airstrikes och annat skoj kan inhandlas hos vänligt inställda grupper och droppas var som helst av en helikopter.

Massförstörelse är Mercenaries raison d'être, och den biten fungerar bra, men tyvärr lämnar spelet mycket att önska i övrigt. Uppdragen går för det mesta ut på att ta över baser och blir alldeles för upprepande när den initiala "WHOAA jag kan spränga allt!"-känslan börjat avta. I marknadsföringen har möjligheten att lösa uppdrag på vilket sätt man vill framhållits. Och visst ger spelet sådana möjligheter, men i praktiken blir det inte riktigt så – och det är inte bara för att de flesta uppdrag är av samma karaktär.

Peter "Mattias Nilsson" Stormares frisyr är inte det enda som gått snett

Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Problemet är att du sällan hamnar i nöd eller stöter på problem som faktiskt kräver uppfinningsrikedom. Jobbig stridsvagn? Spring fram och ta över med några enkla knapptryck. Irriterande helikopter? Håll in en knapp för att grappla (!) dig upp och ta över med några enkla knapptryck. Problem med att femtion fiender beskjuter dig med kulspruteeld och raketer på 20 meters avstånd och du bara har 2% hälsa kvar? Göm dig bakom ett hörn och du är återgenererad inom en stund. Fienderna är för dumma för att följa efter, och det är faktiskt svårt att dö i spelet – det spelar ingen roll om du faller 200 meter från en helikopter eller får en raket rakt i ansiktet, du lämnas ändå med några magiska procent kvar.

Hafsverk

Otal brister, buggar och en AI dummare än tåget

Dumma, ja. Fienderna står ibland nära och gör ingenting, och ibland är de utrustade med röntgensyn och får syn på dig genom murar och drar igång larm. Men vad gör det, när det enda jobbiga som händer är att du än en gång tvingas genomlida utrop som "Look, it's the mercenary! Behind that wall!"? Infinite respawn är det enda som gör att det bjuds på någon form av motstånd. Apropå rop är det ytterligare en av många irriterande brister: alla stridande personer i spelet är väldigt benägna att häva ur sig saker som "The enemy is here", "Enemy sighted" och liknande så fort du eller någon annan motståndare är i närheten. Om och om och om igen. Och igen.

Grafiskt är Mercenaries 2 verkligen inget speciellt. Spelvärlden är större än i originalet men varken särskilt snygg eller detaljerad. Att du är i Venezuela hade varit svårt att gissa, inte minst på grund av den förfärliga dialogen. Antalet repliker som militärer och civila fäller är väldigt begränsat och alla, såväl lokalbefolkning som kineser, talar obehindrat på engelska – om än med olika brytning. Dialogen är dessutom barnvänlig - några svordomar yppas inte av de hårda legosoldaterna.

Listan på tillkortakommanden och märkliga designval kan göras alldeles för lång, och allt pekar på att Mercenaries 2 är ytterligare ett spel som släppts för tidigt eller drabbats av problem i utvecklingen. De massiva explosionerna är jätteroliga men väger inte upp faktumet att spelet i övrigt är så pass monotont och hafsigt gjort. En besvikelse, helt enkelt, även om co-op - där en medspelare enkelt kan hoppa in och hjälpa till - faktiskt kan vara riktigt skoj. Men pynta 600 spänn för något som känns som en betaversion? Mja. Vänta ett halvår, hyr eller prova demot först. Skärpning, Pandemic och EA.

Skicka en rättelse