För få sidouppdrag, för kort berättelse och för lite karaktärsutvecklingsmöjligheter – trots att Fable-serien sålt bra har den fått stå ut med en hel del kritik. Den största boven i dramat är hypen kring den – och det i regel alltid den hybrisdrabbade och lite väl entusiastiska speldesignern Peter Molyneux för. Inför varje release kommer han med sina mytomaniska löften om att nästkommande spel kommer vara revolutionerande för rollspelsgenren. De infrias aldrig och lämnar många med en bitter eftersmak. De flesta har numera lärt sig att ta hans ord med en nypa salt. Jag har personligen valt att hålla mig borta från alla nyheter, och således lärt mig att älska Fables huvudserie – att kunna leka med spelets gränser, driva med alla karaktärer och till och med och kanske framförallt att stöta på alla hysteriskt roliga buggar.
Dags att rädda världen. Igen.
Berättelsen i Fable – The Journey utspelar sig 50 år efter händelserna i Fable III. Lionhead Studios har valt att spinna vidare på den röda tråden med det utvalda hjälte-släktet, och denna gång är det den unga anti-hjälten Gabriels tur att bekämpa ondskan. Återigen spelar man alltså en karaktär som sakta men säkert utvecklas till att rädda världen eller bidra till dess undergång. Det har gets plats för många referenser till seriens historia- vilket skapar en viss nyfikenhet och vilja att fortsätta till spelets slut även för oss som hängt med sedan början och inte är överförtjusta i Kinect. Att man bekantar sig mer med sierskan Theresa (Zoë Wanamaker som bland annat spelar quidditch-tränaren Rolanda Hooch i Harry Potter-filmerna), som väglett alla huvudkaraktärer i samtliga spel, är ett stort plus i kanten.
Bekant vy för mången äventyrare
Men trots det har utvecklarna i denna rälsskjutare inte haft möjlighet att ge spelaren de valmöjligheter som man vant sig vid. Rollspelandet får därför ta den största smällen. De få egenskaper man kan förbättra hos Gabriel ges när man får erfarenhetspoäng genom att spöa fiender samt att fånga upp orbs längs med vägen. Det är visserligen logiskt – ingen skulle orka vifta armarna i 20 timmar och samtidigt ha kraft till att utforska Albion.
Sponsrat av "Min Häst"
En stor del av speltiden går dessutom åt till att introduceras för spelkontrolen – och att rida häst. Gabriel har ett för spelupplevelsen ohälsosamt förhållande till sin häst Saren. Man spenderar uppskattningsvis en bra bit över hälften av tiden med att dra i tyglar utan möjlighet att kunna kliva av. Jag har aldrig gillat hästar och förstår mig inte alls på hängivelsen många har för sporten – men i spel uppskattar jag att kunna ta mig fram snabbt på hästrygg. Däremot är det verkligen inget jag vill spendera största delen av speltiden med. När man inte rider tränar man sina biceps genom att kasta magi, blockerar attacker och manipulera miljön. Kinect är inget för otränade armar vilket jag lärt mig den hårda vägen – smärta och problem med att träffa det man siktar på är straffet för att inte orka omkalibrera kameran vid varje sittning. Men att röra på sig är inte enbart plågsamt. De få bossfighter som finns är utmanande och stundtals roliga när man får användning av alla förmågor.
Vad finns bortom fälten? Skit i det du!
Det går inte att vara sur på Lionhead Studios för att ha gjort ett Fable-spel för Kinect när det inte är en uppföljare i huvudserien – särskilt inte då det sorgligt nog är ett av de bästa Kinect-spelen jag testat. Men trots att handlingen starkt återkopplas till tidigare titlar är det fortfarande för mycket jag saknar. Det blir svårt för mig att njuta av en tågresa där vackra landskap svischar förbi när det kliar i fingrarna av att jag inte får utforska dem. Stundtals är Fable – The Journey charmigt och nostalgiskt – men oftast retar det upp min nyfikenhet och påminner mig om vad jag inte får uppleva.
