Den är här nu, den stora återkomsten. Lara Croft bryter med det gamla, omfamnar det nya och levererar det bästa Tomb Raider-spelet på sexton långa år.

Tomb Raider når några av sina höjdpunkter i mörkret, där upptäckarglädjen är lika stor som rädslan inför det okända. Men det ska sägas; jag blir alldeles till mig när den öppna övärlden breder ut sig. För det här har jag längtat efter. Hur mycket jag än tycker om Uncharted kan jag inte förneka att känslan av enkelspårighet ofta är påträngande. Nu får jag äntligen utforska de djupa skogarna som jag vill, upptäcka flygplansvrak från andra världskriget, hitta gömda gravkammare och inte lämna någon sten orörd. Det är ju såhär äventyr ska vara.

Lara känns som Nate Drake när hon väl får skjuta. På gott och ont.

Ofta hittar jag bara krimskrams men för mig är det viktigt. De gamla mynten och uråldriga pergamenten får mig att tänka och bit för bit pussla ihop berättelsen. Jag känner mig delaktig. Platserna är i jämförelse med openworld-spel små men i jämförelse med andra titlar större. På min resa ser jag också oåtkomliga platåer och förseglade portvalv. Platser jag skriver ner i mitt minne. När jag sedan återvänder, rustad med korpyxa och reppilar, kan jag både bestiga väggar och dra loss fastkilade stenblock.

Men någonstans på vägen händer något. Crystal Dynamics börjar lita blint på visuellt slående, men spelmässigt hjärndöda, partier. En by insprängd i berget faller ihop i precis lagom takt för att Lara ska kunna springa och hoppa mellan de sönderfallande plattformarna. Nästa gång är scenen utbytt mot ett brinnande inferno och en annan gång rusar jag och Lara nerför en slänt med ett kraschat flygplan hack i häl.

Människor är överskattade

Jag tycker inte om att bli dumförklarad – vem gör det? Ett sådant här parti går an men de upprepas. Det samma kan sägas om striderna. Originalet från 1996 ställdes oss inför totalt fem möten med mänskliga antagonister. Utöver dessa sprang Lara in i vargar, tigrar, fladdermöss och krokodiler. Och vet du vad? Det räckte. Naturen är utmanande nog. Människor är överskattade, den känslan blir särskilt påtaglig efter att jag och Lara de senaste dagarna haft ihjäl hundratals. Det är cover-pangande, headshots, ibland lite lustig ai. Rinse, repeat.

Vart tog den otäcka stämningen vägen?

Laras vänner är av klassiskt snitt, men du bryr dig om dem.

Fast å andra sidan – striderna lyckas nog så ofta väcka känslor. Laras arsenal är genuint genomtänkt och dessutom en fröjd att modifiera och uppgradera. Att smyga genom en kolsvart skog med min ljuddämpade revolver tryggt vid min sida är svårslaget. Överallt ser jag ficklampor från fienden och en efter en sänker jag dem. Smygandet är överlag en styrka i Tomb Raider. Jag tvingas tänka, agera både beslutsamt och eftertänksamt. Det finns en nerv.

Och i slutändan inser jag att de dumma actionpartierna inte är mer än, just, partier. De stör mig, hackar upp spelet men de går över. Och efter att de lagt sig väntar fler upptäckter, mystik och en final som får mitt nackhår att resa sig. Och jag tänker: Nu har hon hittat hem, till den hon aldrig varit men alltid borde varit.

Lara Croft har skrivit om sin saga och levererat det första relevanta Tomb Raider på sexton år. Förhoppningsvis lever hon lycklig i alla sina dagar.

Fotnot: Recensionen avser 360-versionen. Det släpps också till pc och Playstation 3. Spelet har också en multiplayerdel vi inte kunnat testa innan release.

Föregående Nästa
Multiplayer är otroligt kul må jag säga! 29/03 Spelade klart storyn några dagar och är inte besviken. I vissa fall blev man smått trött på alla "Mash E" men tycker dessa QTE gav ganska bra inlevelse ändå. Storyn vad helt klart underbar och alla nya områden var riktigt häftiga, gillar gameplayet och... 24/03 Stundtals löjligt mycket kameravinklar och fokus på Laras bröst. 15/03 Jag gillar dom gamla spelen och detta. Visst hade dom kunnat göra spelet bättre för inga spel bli 100% bra. Men var glad att du fick detta spel? Dom har lagt ner mycket tid och för mig är det bara kul med filmer. Eftersom det är mindre problem i spelet... 10/03 Idd, varenda QTE fick mig att börja tugga fradga! Avskyvärt, meningslöst och frustrerande. Men i övrigt ett bra spel, bästa på länge i serien, i och för sig vad de inte så svårt. 10/03 Hur mycket fick du betalt för att skriva den artikel? Spelet är ju ett skämt. Pusslen är skitenkla har inte varit fast mer än 2-3 min en endaste gång. Vapnen är tråkiga, gamla reliker och en pilbåge som magiskt förvandlas efter ett tag (hitta skräp så... 07/03 Synd att det är fullt av rutten QTE, tamefan det sämsta skit som hänt spel någonsin. Helt okej spel annars. 07/03 Ska nog testa detta! :D 07/03 Helt klart ett bra spel och en skön reboot på Tomb Raider. Visst det har sina små brister men mycket av känslan och hur spelet utspelar sig gör att man kan se förbi småsakerna. Sitter lika klistrad nu som jag gjorde första gången 1994 när polaren införs... 05/03 Jo det har jag men är det inte rätt självklart att en som jobbar med sånt här inte bryter en sådan, dom blir svartlistade om dom gör så och mer eller mindre portade från branschen. 05/03
Skicka en rättelse