Från ögonblicket jag loggar in är det väldigt tydligt att det inte är samma spel jag loggade ut från. Jag befinner mig i Old Sharlayan, redo att plocka upp den första questen i Final Fantasy XIV:s senaste expansion, Dawntrail. Över hamnen ligger en tät dimma och även fast jag har sett videor om grafikuppdateringen så är det något helt annat att se allt med egna ögon. Effekten av de grafiska förändringarna är häpnadsväckande. Jag beundrar dimman och detaljerna som skymtar igenom den en bra stund innan jag påbörjar mitt nya äventyr.
Det dröjer inte länge tills jag förundras över ytterligare en förändring – min karaktär. Visserligen hade jag fått en sneak peek i benchmarken som kom i våras, men i riktiga cutscenes är förändringen mer märkbar. Till en början känns det lite avigt – ska min karaktärs läppar verkligen se ut så där, är inte ögonen lite annorlunda? Men alla tvivel jag har haft försvinner snabbt när jag ser detaljrikedomen i hud och klädmaterial. Små linjer under ögonen ger min Warrior of Light nytt liv, och känns även som ett litet bevis på alla år som gått.
"Fullkomligen dignar av detaljrikedom"
Så är det äntligen dags att resa mot ”the new world” eller Tural som vår nya destination egentligen kallas. Som vanligt har utvecklingsteamet inspirerats av verkliga platser. Den södra delen, Yok Tural, tar inspiration från Sydamerika i form av fluffiga alpackor, massiva bergskedjor och tät regnskog. Den norra delen, Xak Tural, är influerad av Nordamerika, mer specifikt 1800-talets USA med tillhörande tumbleweeds, saloons, ånglok och pickadoller.
Det är här, i den nya världen, som den grafiska uppdateringen blir ännu mer påtaglig. Zonerna i tidigare expansioner har ibland sett lite karga ut. Områdena som tillkommit i Dawntrail fullkomligen dignar av detaljrikedom – flora och fauna, enorma berg och vattenfall, djupa skogar, lummiga fält och vidsträckta vyer får mig att baxna. Små detaljer som att gräset har blivit både tätare och fått fler polygoner är en fröjd för ögat. Det skadar inte heller att gräset numera rör sig där min karaktär knatar fram. FF XIV har alltid haft en vacker värld och utvecklingsteamet har verkligen gjort det bästa med gammal teknik. Men nu känns världen mer komplett, mer levande.
I Dawntrail slår vi fortfarande följe med karaktärer vi har lärt känna genom åren, men det har också blivit dags att göra plats för nytt blod. Wuk Lamat – ett praktexemplar av den nya spelbara rasen female hrothgar – är en av mina nya favoritkaraktärer, mycket tack vare hennes fenomenala röstskådespelare. Det är förmodligen inte det lättaste att starta en helt ny story arc i ett MMO. Dawntrails berättelse är bra, även om Natsuko Ishikawa, som var huvudskribent för Shadowbringers och Endwalker, har gett plats åt nya talanger sedan hon blev befordrad till senior story designer. Där Endwalker slutade i ett massivt crescendo som knöt ihop lösa trådar från flera år tillbaka, har Dawntrails första halva ett fokus och den andra halvan ett annat, vilket kan göra att berättelsen inte känns lika koherent. Men å andra sidan, vad gör det? Nu läggs grunden för de kommande tio åren för FF XIV.
"Dags att göra plats för nytt blod"
Förändring brukar ju göra folk obekväma och när det gäller FF XIV är det ingen skillnad. Både på det officiella forumet och Youtube-kanaler har debatter om Dawntrails svårighetsgrad florerat. Personligen tycker jag att den är spot on – att springa igenom en dungeon är inte längre en relativt hjärndöd wall to wall-upplevelse. Det finns alltid saker som gör att man får använda sin gråa hjärnmassa, speciellt om man, som jag, spelar healer. Delar av communityn har tidigare klagat över att healers inte har tillräckligt att göra. De kan sluta klaga nu, för det krävs mycket healing, speciellt för svårare bossar och raids.
Inget Final Fantasy utan riktigt bra musik och kompositören Masayoshi Soken och hans team levererar som vanligt en kavalkad av bangers. Dawntrail har precis som alla andra expansioner ett eget ledmotiv som återkommer i olika tappningar. Tuliyolal – en färgglad, sprudlande stad och den första hubben vi kommer till – fylls av jazzig och uppsluppen musik. Zonernas olika teman är stämningsfulla och förgyller alla turer genom landskapen. Ute i Xak Turals vilda västern-städer spelas en melodi som påminner om Wild Arms-spelen. Självklart bjuds vi också på rena techno-låtar, vibrerande hårdrock och galna melodier som sätter sig på hjärnan. För alla FF IX-fans är det en extra treat att vissa teman från det klassiska PS1-spelet finns med i Dawntrail.
"Vibrerande hårdrock och galna melodier"
En av de stora nyheterna är jobben Pictomancer – självklart inspirerad av Relm från FF VI – och Viper, ett originaljobb framtaget för FF XIV. Viper attackerar snabbt med sina två svärd och blir efter level 90 ett visuellt kaos av sina combos. Pictomancer är troligen det mest unika jobb som spelet har att erbjuda hittills, som bland annat genom att måla olika motiv bombarderar fiender med kreativa och färggranna attacker. Båda klasserna är riktigt roliga att spela och med totalt 21 jobb att levla till 100 kommer jag ha att göra under lång tid.
Jag brukar kalla FF XIV mitt andra hem, för jag vet inte hur jag annars ska beskriva vad det här spelet betyder för mig. Efter nio och ett halvt år i den här världen kan jag inte tänka mig ett liv utan. Dawntrail har visserligen inte lyckats beröra mig på samma sätt som Shadowbringers och Endwalker gjorde, men som sagt, det här är början på något nytt och jag har inte en tråkig stund under min genomspelning. Nu tar vardagen över med daily roulettes, treasure maps, mount farming och savage raids. FF XIV har tagit det första steget in i ett nytt kapitel, möjligheterna är oändliga och jag ser fram emot vart Yoshi-P och hans utvecklingsteam styr skutan härnäst.
