"En både söt och syrlig kartkaramell"
Jag vet det. Nintendo visste det. Det går inte att överträffa Mario Kart 8 Deluxe. Det är konceptet draget till sin spets – kvalitet och kvantitet. Lotteri lönar sig, men det gör också skicklighet. 96 jävla banor. Mario Kart i sitt esse går knappast att göra störra eller bättre, så med Mario Kart World gör man det enda rätta: något annat. Det gjorde man rätt i.
Ändå är Switch 2:ans flaggskepp inte ett fullständigt håll käften-spel. Det är inte stilbildande som Wii Sports eller magnifikt som Zelda: Breath of the Wild. Nya Nintendo-generationer har startat med större smällar än så här, men visst är World en både söt och syrlig kartkaramell.
Det gör mycket rätt. Även om det grafiska inte tar några sjumilakliv, flyter det silkeslent. En ny Nintendo-verklighet jag kan vänja mig vid. Vid första anblick ser det inte mycket snyggare ut än senast, men det är flytet som spelar roll. En sömlös resa genom dinoparker, längs isiga serpentinvägar och uppför ett chokladberg. Alla banor existerar i en sammankopplad värld. Det är något man drar nytta av till fullo i och med spelets nya stjärna: knockout. Vi kommer dit.
Mario Kart är fortfarande Mario Kart, men knappast utan nyheter.
Knockout-turneringar tar dig sömlöst genom världen.
Att bara lalla runt i den öppna världen är för det mesta trist.
Den sanna protagonisten.
Mario Kart World är en paradox. Det vinner på Mario Kart, men förlorar (delvis) på "World". Att brumma runt i den öppna världen är inte kul. Det är virrigt, riktningslöst och dött. Det vill säga, fjärran från det kaotiska kul som övriga spelet dryper av. Det är som om Nintendo kläckte idén, fick världen på köpet, och... inte visste vad de skulle göra med den. Det är så förbluffande att den öppna världen är en enda lång pyspunka.
Specialmynt och frågetecken gömda lite överallt, som ger klistermärken i belöning, och det är en rätt kass belöning. P-blocken är lite roligare, då de bjuder på miniuppdrag. Det kan handla om att lära sig konsten att vägghoppa; ladda upp hopp och sedan skutta upp på väggen för att tjäna in viktig tid. Samla blå mynt i en park, flyg mot toppen av ett berg, åk på taktopparna i Crown City, och så vidare. Småkul, men smått menlöst.
Jag samlar frågetecken utan att veta varför. Men å andra sidan, om vi inte haft den öppna världen hade vi inte haft Mario Kart Worlds absoluta utropstecken: knockout-läget.
Knockout slår knockout
Trots allt är det ganska enkelt att skita i den döda världen, inte minst då knockout har sådan livlig puls. Nästan tio år efter battle royale-febern ger Nintendo sin syn på saken, och den är ett genidrag. Cuperna finns kvar (mer om dem snart), men nu har man även smält in åtta olika knockout-rallyn. Allesammans går genom sex banor – sömlöst förstås. Ni börjar som 24 och varje checkpoint skalar bort de fyra sista. 24 blir 20, som blir 16, sedan 12 och så fortsätter det tills en ensam vinnare glider över mållinjen. Online har det hänt mig en gång. Stoltheten jag kände när min ko passerade mållinjen, ja, den vill jag rama in.
"Stoltheten jag kände när min ko passerade mållinjen, ja, den vill jag rama in"
Knockout kräver total koncentration, och inte ens då är man fredad. Jag har muttrat om att det är orättvist när motståndare förklädda som Bullet Bill susar förbi, men samtidigt känt euforin när jag gjort precis samma sak. (Jo, jag är en hycklare.) På de breda vägarna nyttjar jag luftsuget bakom andra, men får samtidigt räkna med att de kan släppa gröna skal på mig – det gör de! När man närmar sig checkpoints får man veta det, och ligger jag just tolva och vet att de första tolv går vidare, ja, då vill jag krypa ur mitt skinn.
Jag älskar det faktum att två spelare lokalt kan möta 22 andra online. Mario Kart är som bäst med dem man älskar (och älskar att vinna över) i samma rum. Så var det 1993, så är det 2025. Dessutom finns lösningar för att kids som hellre vill köra snabbt än bra att hänga på. Pass på bara så att inte "smart" styrning råkar vara påslaget. Been there, done that.
Även om alla kan vara med, så finns det gott om utrymme för hardcore-förare. Grindande på räls och räcken kan göra att du tar kurvor ännu tajtare, och att ladda upp hopp för att studsa upp på väggarna är en konst, som jag ännu inte lärt mig fullt ut. Då är det enklare att programmera in i ryggmärgen att hopp är lika med boostar. Det kan göra hela skillnaden.
Det finns battle-lägen där du smäller ballonger och samla mynt. Helt okej som pausunderhållning, men inte mer. Som jag ser det har Mario Kart World tre frontfigurer: knockout, time trials som är perfekt för siffernörden i mig, och så klassiska cuper.
Knockout spelar jag i regel online. Cuperna kan bara spelas lokalt, men å andra sidan kommer de till sin rätt här. Jag får personliga vendettor mot Peach, Donkey och de andra.
Dramat Mario Kart
Varje cup är ett drama i fyra akter. Svampcupen börjar klassiskt med Mario Bros. Circuit. Tre varv du kan gå segrande ur genom att våga ta kurvorna tajt, glida på räckena och ta en eller två genvägar. Den ena är en flygtur medan den andra döljs bakom en hög med däck. Kanske finns det fler? Det går ganska trögt för min Luigi men efter två varv får jag styrsel på min bumerang, och när ett blått skal slår ut ledaren, kan jag glida in i mål som etta.
När det är dags för nästa bana, Crown City, står det klart att Mario Kart World är en annan slags best. Snarare än att starta mitt i den myllrande storstaden börjar vi med en rullande start, svänger höger ut ur första banan, snarare än vänster in i den, och tar oss ut på en bred motorväg. Här ryms definitivt 24 spelare och även om bandesignen inte blir särskilt dramatisk gör det sitt till att vägarna är belamrade med svampfolk och sköldpaddor som (fantiserar jag om) är på väg till sina jobb. Crown City tornar upp sig vid horisonten, och plötsligt är vi där. Paniken stiger när ett blått skal slår ut mig, varpå jag tumlar ner för ett hustak. Jag agerar i affekt och försöker slå ut ut de som susat förbi mig med en isblomma.
Men karman – ja, den är en bitch. Isbollarna studsar tillbaka och Luigi blir en frostklump.
Breda vägar kräver en annan slags strategi.
Mario Kart Junior.
Du ligger elva. De åtta första går vidare. Den känslan.
Grand Theft Mario, är det du?
"Glassberg, spökbiograf och magiska Mario Circuit"
Mario Kart World har fin variation i banorna. Visst finns en och annan autobahn för mycket, men själva banorna är skarpa. Koopa Troopa Beach är inte alls olik sitt SNES-original, utan är en fem varv platt kaosresa över glittrande stränder och forsandes genom vattnet. Samtidigt har vi DK Spaceport som verkligen är en Mario Kart-tolkning av första Donkey Kong-banan från 1980-talet. Lägg till: glassberg, spökbiograf och magiska Mario Circuit, vars snäva kurvor får mig att längta efter dlc med fler kurvor och färre raksträckor. Och, snälla Nintendo, vi behöver verkligen 200cc. Helst igår.
Mario Kart World har självklara styrkor – och brister. Det finns mycket att älska och en del att grymta över. Det blir lite väl många autobahns, och att ha en öppen värld "bara för att man kan" var alldeles uppenbart en dålig idé. Jag skyr världen, och flyr in i cuper och finslipning av tusendelar i time trials. Mario Kart har aldrig haft ett bättre flyt och 24 istället för 12 spelare är ett nytt slags kaos. Och knockout är en, tja, knockout. Nästa kapitel av kartsagan som adderar något helt nytt, som inte varit möjligt utan den öppna världen. Känslan är att Mario Kart World är på startsträckan snarare än målrakan. Det kittlar. Det är nu det börjar.
