Vansinne på två hjul säger vissa. Andra ser sporten som motorcyklarnas svar på formel 1. Och även om intresset för MotoGP-racing kanske inte är som störst här i Sverige kan tillbedjarna ändå se fram mot årliga speltolkningar, ungefär som fotboll och hockey. Årets instans går under namnet #MotoGP 10/11 och det har genomgått ett par förändringar som styr det i svårare och kanske mer verklighetsnära riktning.
Grundstommen är, kanske inte helt överraskande, att köra banracing säsongsvis och kronjuvelen utgörs av högprestandaklassen MotoGP. Men vägen dit går via de betydligt blygsammare bågarna i 125-kubiksklassen, följt av den nya klassen Moto2 (4-taktare på 600 cc, ersätter förra årets 250-kubikare). Noviser inser snabbt värdet av att börja förhållandevis stillsamt – mc-körning i tv-spelsform är rejält svårt och skiljer sig radikalt från de fyrhjuliga släktingarna. Svänger gör du genom att luta bågen snarare än att vrida styret, och en inbyggd tröghet i förflyttningarna ställer höga krav på god framförhållning.
Häng med, det blir ofrivilligt kramkalas i nästa kurva.
Fart och tajming är nyckelorden och att få dessa att mötas kräver träning. Tar du dessutom bort hjälpmedlen tillkommer ytterligare parametrar, som att balansera bågen vid acceleration och inbromsning, och givetvis att inte nypa åt frambromsen för hårt. Just inbromsningarna skiljer sig från #MotoGP 09/10; oken biter betydligt sämre, för att få den rödfärgade dynamiska racinglinjen att stämma måste överkroppen fällas ut i fartvinden. Utöver denna svårighet krävs åtskilliga varvs träning för att hitta känslan för när det är dags att börja och sluta svänga, komma överens med styrningens inbyggda tröghet (betydligt mer i år) och att lära sig använda bakbromsen för att justera kurvtagningen.
Bågekörning på räls
MotoGP 10/11 är ruskigt svårt, något som till stor del är av godo eftersom träning och förståelse för körningen ger tydliga resultat. Men tyvärr bidrar även tekniken till den höga utmaningströskeln, närmare bestämt AI-förarna som robotartat dundrar fram längs utstakade linjer utan hänsyn till om du råkar befinna dig i vägen. Styrtrögheten gör bågarna på gränsen till det frustrerande, jag hade uppskattat aningen snabbare respons. Inombords tackar man ödmjukt för förlåtande kollisionsfysik och hög gräsfriktion, allt medan svordomarna haglar över onaturligt dålig svängradie i låga farter.
Split screen-glädje är dubbel glädje.
Med- och motgångar på banan påverkar framtiden. Du börjar med klen båge, men genom att klara delmål (köra snitslade spår, följa racinglinjen, pressa dig förbi andra förare) stiger rangen, vilket låter dig skaffa fler och bättre mekaniker och sponsorjägare. Dessa ger inkomst som spenderas på löner och att köpa de nya delar som medarbetarna tar fram. Intressant nog kan en kompis hoppa in och ut i karriären närsomhelst, och ni hjälps då åt i jakten på högre rang och pengar genom att köra parallellt i split screen-läge. Det går även att rejsa online om man så vill.
Årets tolkning av livet på två hjul vill vara mer verklighetstroget och mindre förlåtande än äldre upplagor. Och det är lovvärt med utvecklare som törs göra spel som verkligen kräver träning för att behärska. Men samtidigt brister det på flera håll, som kassa AI-förare, något för trög styrning och stundtals tveksam fysik. Spelet känns ibland lite omodernt, och jag tror att ett års längre utvecklingstid per titel hade gjort kvalitén gott.
