Hell Razor väljer att slåss! Angela Deth väljer att slåss! Snake Vargas väljer att… ”hyra” ödlorna…? Trasher väljer att slåss!
De gräsliga kreaturen dör av blotta förskräckelsen, eller eventuellt av alla de dödliga slagen som mitt coola gäng träffar dem med. Succé!
Hittills känns Wasteland spelbart. Det ser visserligen ut som något som katten skulle kunnat ha släpa in, men går att manövrera, och verkar inte omöjligt svårt (av de olycksaliga ödlornas motstånd att döma.)
Reklam från nådens år 1988. Var du en av dem som föll för hajpen?
Jag kommer till en by som känns underligt... felproportionerad. Antingen är alla husen extremt små, eller så är den töntiga killen som står i byns hörn en extremt stor jätte. Jag går fram till killen. Spelet upplyser mig om att det syns tårar i pojkens ögon och att han sitter i en buske. Vad vill jag säga till honom?
Och sedan – herregud – inser jag att dialogsystemet verkar vara som i de där uråldriga textäventyren. De där man själv måste fylla i vad man vill säga. Följande diskussion följer:
Jag: GRÅTA?
Pojken: Vet inte.
Jag: POJKE?
Pojken: Vet inte.
Jag: HEJ!
Pojken: Vet inte.
Jag: HÄLSNINGAR!
Pojken: Vet inte.
Jag: POJKE GRÅTA?
Pojken: Vet inte.
Jag: VARFÖR POJKE GRÅTA?
Pojken: Vet inte.
Jag: STAD?
Pojken: Vet inte.
Jag: BUSKE?
Pojken: Vet inte.
Jag: MONSTER?
Pojken: Vet inte.
Jag: AAARGH!
Pojken: Vet inte.
Frågan på allas läppar.
Enligt Sokrates kunde man få vilken liten dummerjöns som helst att komma till stora insikter, bara man leder dem rätt genom dialog. Och det verkar pojken ha lyckats med, då jag efter samtalet plötsligt inser att jag har några problem som äventyrare helst inte bör ha:
1. Jag har ingen jävla aning om vad jag håller på med.
2. Jag vet inte hur man pratar.
Jag löser problemen genom att sluta spela för dagen.
