I Modern Warfare 3 är du inte närvarande i världen, åtminstone inte grafiskt eller fysiskt. Du är en svävande k-pist som glider på osynlig räls mellan lågupplösta korridorväggar som då och då tittar fram för att påminna dig om att inget har hänt i Call of Duty-världen sedan discon dog. När du svävar fram till en mur och hoppar över den pausar ditt hover-vapen en smula, svävar rakt upp, svävar sedan långsamt rakt fram över muren, och därefter rakt ner igen på andra sidan. Det ger ingen överväldigande känsla av inlevelse. Det känns gammalt och stelt.
Som tur är varken står eller faller spelet med närvarokänslan eller hur högupplösta texturerna är. Här finns fortfarande mängder av stämningsfulla scener som du skjuter eller smyger dig igenom, inklusive några riktigt minnesvärda ögonblick då du faktiskt glömmer att du är irriterad på hur gammalt spelet känns. Jag ska inte spoila alltför mycket, men när du får återuppleva två av Modern Warfare-seriens mest episka, eller kanske bara mest kontroversiella, ögonblick med nya ögon så är det faktiskt riktigt, riktigt bra. Synd bara att du då har spelat dig igenom ungefär fem-sex timmar identiska korridorer, då och då avbrutna av korta men intensiva sekvenser som verkligen sätter sig i minnet, i ett spel som är kanske sju timmar långt.
Köerna till Modern Warfare 3-premiären var brutala.
Jag har aldrig fattat principen att designa spel baklänges, det vill säga ha allt bra och intressant i slutet, men tvinga spelaren att kämpa sig igenom allt sämre motiverade scenarion för att komma dit. När jag spelade #Call of Duty: Black Ops kände jag ständigt att jag ville fortsätta för att få reda på vad som hände i den – jämförelsevis – invecklade och involverade storyn. Här känner jag mest att jag måste ta mig igenom ännu ett likartat uppdrag för att komma ett steg närmare slutet. Som för all del är väldigt tillfredsställande och mycket passande som avslutning på serien. Förhoppningsvis är det också sista gången vi spelar Modern Warfare i singelplayer, för i nuvarande form behövs en rejäl uppryckning.
Den andra sidan
Som tur är kan du i praktiken fullständigt strunta i allt jag skrivit hittills. Modern Warfare 3 är inte ett singelplayerspel längre, om det nu någonsin varit det. Och när vi snackar multiplayer är det något av det intressantaste på länge, fullt i klass med mitt personliga GOTY-favorit Battlefield 3, fast med en lite annorlunda inriktning.
Modern Warfare 3 är Call of Duty-arvet troget och glänser som vackrast när det är online.
När jag för första gången sätter mig vid skärmen för att dra igång en multiplayermatch är det länge sen jag körde ett Call of Duty online. Jag rostig. Jag dör. Jag dör igen. Och igen. Och igen, igen och igen. Jag är helt enkelt sämst, och tvingas efter några timmar inse att även om jag blivit lite bättre så är det här ett spel med ett helt annat tempo än #Dices lugnare variant. Det går bättre i co-opläget Special Ops, där du och en polare kan slåss tillsammans mot ai-vågor i överraskande varierade och roliga uppdrag (som givetvis ger xp till din online-karaktär). Men spelets tyngdpunkt ligger ändå på onlinespelandet.
