Jag var definitivt på Dukes sida. Där och då visste man ju inte att han skulle bli ett förlegat skämt i framtiden. Men oavsett det så hade jag ändå barrikaderat mig i Duke Nukems ringhörna. Quake må ha varit det tekniskt sett mest imponerande spelet, men jag totalvägrade framtidens teknologi och spelade Duke Dukem 3D och Blood istället.

"Mer än bara en nostalgisk kuriositet"

Build-motorn var förvisso även den imponerande, fast på ett helt annat sätt. Den möjliggjorde en interaktivitet med omgivningarna som fick konkurrenterna att framstå som öde och sterila. Motorn gav genren en välbehövlig vitamininjektion. Om Quake regerade i multiplayer, så var Duke 3D kungen... förlåt, hertigen, av singleplayerkampanjer. Och jag spelade helst ensam på den tiden, så för mig var valet enkelt.

Samma spelmotor som i Duke 3D. Det var cirka 20 år sen sist.

Grilla med granat - lika kul i dag som på 90-talet.

Men hur mycket jag än älskade Duke och Blood så har jag inte direkt gått och längtat efter fler Build-spel på sistone. Det senaste spelet att använda motorn släpptes 1999, och det senaste som var bra kom 1997. Tills nu, då. Ion Fury är nämligen mer än bara en nostalgisk kuriositet. Det är en fantastisk shooter som råkar vara byggd i en förlegad och lastgammal spelmotor.

Ion Fury, som hette Ion Maiden innan det tvingades byta namn på grund av några arga gamla hårdrockare, använder en source-port av den berömda motorn, kallad EDuke32. Det tillåter utvecklarna att göra saker som hade fått datorerna på 90-talet att gråta blod. Med andra ord får vi ännu större nivåer, och fler läckra voxlar.

"En frisk fläkt snarare än något som legat och härsknat bakom soffan i tjugo år."

I första hand är dock Ion Fury ett väldigt klassiskt Build-spel. Nivåerna är intrikata, med massor av genvägar, sidospår och hemligheter att upptäcka. Naturligtvis är banorna också dränkta i interagerbara objekt (du kan spela piano, bland annat) och mer eller mindre dåliga skämt. Attityden, känslan, humorn och det sanslösa tempot – allt andas 90-tal. Ändå känns Ion Fury som en frisk fläkt snarare än något som legat och härsknat bakom soffan i tjugo år.

Du spelar som Bombshell (eller Shelly, som hon heter), en benhård snut i en framtid där brottsligheten frodas som aldrig förr. Nu har dessutom en ondskefull cyborgsekt dykt upp, ledd av den härligt ondskefulle doktor Heskel. Naturligtvis är du den enda som kan ta kål på den här veritabla robotarmén.

Storyn är förstås inte särskilt viktig. Istället är det du som skapar de oförglömliga ögonblicken när du rusar omkring i de komplexa nivåerna och skjuter skurkar i ett vansinnigt tempo. Fienderna är varierade och förvånansvärt välbalanserade. Ion Fury är ganska utmanande på högre svårighetsgrader, men inte lika elakt som Blood (med sina horder av hitscan-fiender som inte går att undvika.) Oavsett om du skjuter på de vanliga fotsoldaterna eller några av de större monstren på senare nivåer, känns det för det allra mesta tillfredsställande och rätt. Inte minst huvudskotten är saftiga.

Duke 3D hade rätt grötiga och fula fiende-sprites, men i Ion Fury ser de ganska så underbara ut. Animationerna är imponerande, och fienderna känns förvånansvärt levande trots att de i princip är pixliga pappfigurer.

Min största invändning mot fiendegalleriet är de små spindelliknande asen som är exakt överallt. Det är förvisso kul i början att peta på dem med din elbatong så att de får fnatt och exploderar, men i längden blir de bara tröttsamma. Jag är inte heller särskilt förtjust i de ganska tradiga bossarna, men de är relativt få så det är lättare att förlåta.

Vapnen är både en styrka och en svaghet. De som finns är väldigt användbara, men jag kan ändå sakna det där lilla extra. Vi får inga voodoo-dockor eller manicker som krymper fiender. Faktum är att vi inte ens får en klassisk raketkastare, vilket är nästan chockerande.

"Sätt en pil mellan de röda små gluggarna, och problemet är löst"

Däremot älskar jag det vi faktiskt får. Standardrevolvern, som kallas Loverboy, är skön att använda. Den skjuter snabbt, gör helt okej skada, och om du trycker på höger musknapp kan du låsa siktet på fiender för ett blixtsnabbt huvudskott. Det är ett briljant sätt att göra störiga småfiender mer hanterbara. Hagelgeväret är också en härlig best som kan sätta stopp för det mesta. Om du behöver lite extra eldkraft så kan den dessutom förvandlas till en granatkastare med ett knapptryck.

Underskatta inte heller armborstet. Ibland är fienderna för långt borta för att du ska kunna se dem ordentligt. Håll utkik efter röda små punkter, det är deras ögon. Sätt en pil mellan de röda små gluggarna, och problemet är löst. Vapnet har också ett så kraftfull alternativt eldläge som sprutar ut pilar i en så rasande takt att till och med bossar kan sänkas ganska snabbt.

Det tog mig ungefär tio timmar att klara Ion Fury, och då hade jag bara funnit en knapp fjärdedel av alla hemligheter. Faktum är att vissa hemligheter är nästan löjligt välgömda. Ibland är det kul att hitta dem, som när du måste använda stora fläktar för att hoppa högt eller långt. Andra gånger är det mest absurt, som när jag knuffade en mopp fram till en ventilationstrumma, och använde den som stege för att nå upp.

Spindeln är nu vår svurna fiende.

"Ett genomarbetat och fingertoppskänsligt kärleksbrev till 90-talets fps"

Nivådesignen är ändå det jag uppskattar mest med spelet. Dels sättet du kan ta alternativa rutter, spränga hål i väggar och hitta små gen- eller senvägar, och dels hur banorna hänger ihop sinsemellan. Spelet är en närmast obruten kedja, där nästa nivå bokstavligen tar vid där förra slutar. Tyvärr är det också en möjlig orsak till att miljöerna blir lite enahanda efter ett tag. Vi får fantastiska banor, som staden som sträcker sig ovan molnen, en kul men kort tågbana och Heskels kusliga herrgård. Men däremellan är det också många industrikorridorer, hemliga laboratorier och kloaker.

Ion Fury är ett genomarbetat och fingertoppskänsligt kärleksbrev till 90-talets fps. Det frenetiska tempot håller i sig spelet igenom, och drivs på ytterligare av den ofta fenomenala musiken. Den gamla trilogin av hyllade Build-spel – Duke Nukem 3D, Blood och Shadow Warrior – har sent omsider blivit en kvartett. Ibland kan bakåtsträvande nostalgi vara förbannat roligt, uppenbarligen.

Ion Fury
4
Mycket bra
+
Intrikat bandesign
+
Musiken driver på det redan grymma tempot
+
Bra tyngd och känsla i skjutandet
+
90-talet i toppform
-
De där förbannade spindelsakerna
-
Fler fantasifulla vapen hade inte skadat (mig)
Det här betyder betygen på FZ