Mycket är sig likt när jag laddar in den första banan i Super Meat Boy Forever, men lika mycket är också helt nytt. Mitt sedan länge förträngda hat mot sågklingor bubblar upp till ytan och frustrationen över att bli reducerad till köttslamsor likaså. Det dröjer inte länge innan jag kommer in i rytmen av hoppande och duckande, och stundtals är det som att de senaste tio åren aldrig hänt, både på gott och ont.

Mitt sedan länge förträngda hat mot sågklingor bubblar upp till ytan

Nytt för Super Meat Boy Forever är att den titulära Meat Boy numera rör sig av sig själv och det har blivit en så kallad autorunner. Detta reducerar kontrollerna till endast två knappar – hoppa/slå och ducka/dyk. Om det låter som ett mobilspel så är det inte långt ifrån sanningen. Uppföljaren började nämligen sitt liv som just ett mobilspel år 2014, men med tiden utvecklades det till att bli ett fullfjädrat Super Meat Boy-spel med allt vad det innebär.

Om du som jag direkt blir skeptisk när du läser ordet autorunner och Super Meat Boy i samma mening kan jag meddela att det inte finns någon anledning till oro. Kontrollerna är precis så tajta som man önskar och spelmekaniken är i grunden lika tillfredsställande med en högt uppskruvad svårighetsgrad, och det är tur då nivåerna nu är mer än dubbelt så långa.

Att se alla lyckade och misslyckade försök spelas upp i realtid är lika tillfredsställande nu som då.

För att balansera detta introduceras checkpoints längs banorna för att spelaren ska slippa börja om från början varje gång. Trots det känns de ibland snudd på för långa och komplicerade när för mycket fokus läggs på nya mekaniker att lära sig och plattformshoppandet inte längre står i centrum.

En av anledningarna till detta är att banorna numera är procedurellt genererade och består av mindre "block" som satts ihop för att skapa dessa. Det gör att de inte känns sammanhängande på samma sätt som tidigare, där varje litet hopp och hinder var minutiöst genomtänkt. Vissa delar känns genuint omöjliga då de satts ihop av en algoritm.

Varje bana har också en “dark world”-variant som låses upp genom att klara ded under en viss tid. Dessa introducerar nya hinder och för den som vill finns det mycket innehåll att ta sig igenom, och då har jag inte ens gått in på collectibles och hemliga nivåer som låser upp nya karaktärer.

Förutom kontrollerna har grafiken fått sig ett lyft, något som utnyttjas till fullo i de animerade mellansekvenserna som berättar spelets handling. Efter att tidigare ha kidnappat Bandage Girl har nu skurken Dr. Fetus rövat bort dottern Nugget, och Meat Boy och Bandage Girl måste såklart rädda henne.

De nya filmsekvenserna och grafiken hör till höjdpunkterna.

Spelet är fullt av referenser till gamla klassiker.

Som väntat är det ingen direkt djup handling, men mellansekvenserna är snyggt gjorda och erbjuder lite välkommet lugn (och humor) innan det är dags att kasta sig ut mot en säker död, om och om igen.

Potentialen för en ny klassiker finns här

När det gör allting rätt är Super Meat Boy Forever ett riktigt bra plattformsspel, men jag kommer ofta på mig själv med att inte tycka om det lika mycket som föregångaren. Förutom bandesignen är en stor anledning till det musiken, som jämfört med Danny Baranowskys soundtrack i originalet känns tämligen tamt och oinspirerat.

Det varierar mellan allt från generiskt blip-blopande till gitarriff som loopas till den gräns att jag helst stänger av ljudet. Lika snabbt som jag hoppat över till nästa bana har jag glömt soundtracket och när jag kommer till slutbossen kan jag inte nynna på en enda av låtarna som tonsatt de senaste timmarna.

Super Meat Boy var en revolution när det släpptes, och däri ligger ett av de stora problemen med Forever. Mycket har hänt inom genren bara under de sex åren uppföljaren varit under utveckling, men det är inget som märks när man spelar. Uppföljaren hamnar i ett konstigt mellanläge, där den inte kan leva upp till originalet och får samtidigt se sig omsprunget av titlar som inspirerats av det, såsom Celeste.

Potentialen för en ny klassiker finns här och ibland är det väldigt nära att framkalla samma känsla som originalet, men det är några vitala pusselbitar som saknas. Resultatet blir istället ett fullt dugligt plattformsspel för de redan befintliga fansen, varken mer eller mindre.

Fotnot: Recensionen avser PC-versionen, som är tidsexklusiv för Epic Games Store. Spelet finns även tillgängligt för Nintendo Switch och släpps till Playstation samt Xbox tidigt 2021.