Förutom att jobba som rörmokare tillsammans med brorsan Mario har Luigi under lång tid haft ett helt annat kneg vid sida om. Trots att han är den mer lättskrämda av bröderna så extraknäcker den grönklädda Luigi som spökjägare där han jagar gastar och annat otyg.
Denna gång handlar det inte om ett nytt äventyr utan vi får i stället en HD-remaster av 3DS-spelet Luigi's Mansion: Dark Moon. Förutom att spelet nu fått en tvåa i titeln och en rejäl grafisk uppdatering är det i princip identiskt med 3DS-originalet – på gott och ont.
"HD-remaster av 3DS-spelet Dark Moon"
Det framgår tydligt att spelet är konstruerat för ett bärbart format. Äventyret är nämligen uppdelat i mindre banor där speltiden varierar mellan 10–20 minuter. På ett sätt kan jag tycka det är rätt skönt. Speciellt när jag nu har barnen hemma på sommarlov och de i tid och otid pockar på uppmärksamheten. Dock känns spelet lite småskaligt när vi pratar om ett Switch-spel, inte minst i jämförelse med uppföljaren Luigi's Mansion 3.
Med det sagt har spelet ändå en bra grund att stå på som inte känns alltför daterad trots att originalspelet nu har tio år på nacken. Det här är lysande (skrämmande) Nintendo-magi – även om vi hittar en extern studio bakom spakarna.
"Det känns aldrig som jag tvingas göra samma sak om och om igen"
Bakom ficklampan har vi förstås Luigi som besöker flertalet spökhus för att jaga rätt på delar till den mörka månen som Professor E. Gadd söker. Uppdragen jag får av professorn varieras friskt och det känns aldrig som jag tvingas göra samma sak om och om igen. Ena stunden ska jag samla spindelväv och andra stunden handlar det om att leta en uppgradering till min ficklampa. I husen finns det spöken som ska fångas med den speciella dammsugaren som Luigi har på ryggen. I stort handlar det om att först blända dem med ficklampan och sen suga in dem. Dock kan gastarna ibland ha sköldar, solglasögon och andra skydd som jag tvingas ta höjd för. Förutom spökena finns det även en hel del pussel som ska lösas och klura på. Ibland får jag nästan lite Resident Evil-vibbar av spelet även om jag nog inte skulle gå så långt som att beskriva det som en Nintendo-version av den serien.
Detta handlar nämligen om en skräck som också fångar en mysig känsla. Lite som när man berättar spökhistorier för barn runt lägerelden. Visst ska det finnas lite otäcka moment, men barnen ska inte vandra till tälten efteråt traumatiserade utan minsta hopp om sömn.
Att jämföra Luigi's Mansion 2 med trean blir egentligen lite orättvist då samtliga spel i serien är uppgraderingar av varandra. Men samtidigt går det inte blunda för att tvåan idag känns som det sämre spelet. 3DS-arvet hänger kvar och jag önskar att man gjort lite uppgraderingar som hade fått spökäventyret att kännas mer modernt. Bara en liten sak som att ändra om Luigis 3DS (som han kommunicerar med) till en Switch hade gett en modern liten touch.
"Det irriterar att spelet känns så upphackat"
Det irriterar att spelet känns så upphackat rent strukturmässigt när många uppdrag utspelar sig på precis samma ställe. Detta är givetvis en kvarleva från att spelet i grunden är gjort ett bärbart format, men jag tror detta lätt hade kunnat fixas till. I stället för att skickas tillbaka till professorns labb hade man helt enkelt kunnat få nästa uppdrag briefat genom kommunikatorn. Rent grafiskt håller spelet dock samma klass som trean och ger oss mer än uppskalade texturer och högre upplösning. Jag startade till och med upp 3DS-version för att jämföra och det är verkligen som natt och dag.
Allt som allt är Luigi's Mansion 2 fortfarande ett lekfullt spel, men jag hade gärna sett att spelet tagit några kliv framåt. Som det är nu så dras betyget ned av att spelets grund är anpassat för en bärbar plattform. Det är lite som att ställa en fryspizza mot en pizzeria-pizza. Båda är goda på sina egna vis, men jag skulle också bli väldigt besviken om jag beställde en Vesuvio från pizzerian runt hörnet och fick en fryspizza från Ica.